Är ni med mig systrar, bröder - dansa för att hjärtat blöder

-
Jag har märkt…

Att det inte är så himla farligt att spricka sönder.. För man blir helare efteråt. Att bara totalt gråta ögonen ur sig en kväll, när man går sönder, när inget annat håller. Nej, det är inte farligt. Det är bra. För när all den där gråten, besvikelsen, som finns där inne och gör ditt hjärta till ett svart, tomt hål, får komma ut, så blir man levande igen. Det släpper, och man ser: det var inte så himla farligt. Det är ok att va ledsen och gråta ut det. Och helt ok att vara glad igen efteråt. Att le åt sig själv. Åt sin överkänslighet. Och med lite självdistans skratta åt figuren i spegeln dagen efter, som inte ser riktigt klok ut med sina röda köttbullsögon.
För man är bara människa! Inte någon utopisk perfekt ängel som alltid orkar vara tapper.

Gråt är bra terapi! Mycket bättre än massa annat dumt man kan göra när man är ledsen. Supa, knarka, slåss, självskada, svälta etc,etc. Efter att jag senast hade en sån där faller-igenom kväll så har jag varit på bra humör nästan hela tiden. Inte tagit livet sådär gravallvarligt. Så om det är en gråtattack som krävs – gärna det. Hellre än att jag blir en bitter kärring som är lite småsur hela tiden. Någon gång kanske man till och med kan bli så modig att man kan tillåta någon att få se ens tårar och finnas där till tröst. Men det låter vänta på sig. Men att överhuvudtaget våga erkänna att man gråter ibland – det får vara ett tillräckligt stort steg. Och…

Heja livet!

/ ia.