Micke är på väg till Hawaii nu, åkte hemifrån igår kväll och blir borta i lite över fyra veckor.
Det blir ju en rätt rejäl ändring i vardagslivet ett tag framöver i och med det.
Först och främst är jag glad för M.s skull för jag unnar honom verkligen att vara ledig och hoppas att han får den bästa semestern han kan tänka sig. Det har varit en rätt tuff höst, eller ja tufft år för honom på jobbet med (för?) mycket ansvar, stress och massa övertid så jag tror verkligen lite semester är precis vad han behöver. Och är M. nöjd och glad är jag också det :)
Det har faktiskt varit lite slitigt och påfrestande för vår relation också när M. ibland är så otroligt utarbetad att energin och glädjen förståeligt nog fallit bort och det mest varit trötthet, huvudvärk och lite dåligt humör. Och även om man vill vara en förstående flickvän som ställer upp och stöttar i jobbiga tider så är ju iallafall jag väldigt känslig och lättstött och blir såklart ledsen om Micke bemöter mig på ett mindre trevligt sätt eller inte har lust och ork till att hitta på saker tillsammans. Även om jag egentligen vet att det inte är mig det handlar om så känns det ju så ändå. Så lite semester i ett varmt land blir nog bra för alla parter.
Sen är det ju inte mer än rätt att Micke också får vara hemifrån lite när jag själv stack iväg åtta veckor tidigare i höst till Madagaskar. Det var synd att vi inte kunde åka på nån surfresa tillsammans nu i höst som planen var först, men jag är ändå nöjd med mitt val och jag tror M. är nöjd med sitt.
Samtidigt är det klart att jag tyckte det var lite ledsamt igår när han drog, det är ju inte utan att det kommer en tår i ögonvrån när man säger hejdå och vet att man inte ska få se och vara med varandra på en månad.
Jag tror faktiskt att jag tycker det är värst innan, de här senaste dagarna när man liksom haft nedräkning och typ 'sista helgen tillsammans', 'sista middagen tillsammans','sista myskvällen tillsamman' och så vidare. Och igår när det blev nedräkning på timmar och minuter tills den där stunden man liksom måste säga farväl. Det var jobbigt.
MEN.
Jag är som sagt först och främst glad för M.s skull och glad att vi har ett förhållande där vi kan vara ifrån varandra ibland för att vi vill att den andre ska få uppfylla sina drömmar.
Det kommer säkert gå bra att vara ensam och det känns lite inspirerande och spännande faktiskt, och lite nytt.
Jag ser det som en chans att få lite mer egentid över till att ha tid med sådant där som annars ibland blir bortprioriterat, sånt som jag egentligen gillar väldigt mycket; mer tid till träning, läsa böcker, pyssla (typ sticka), rensa och röja i olika skåp och vrår i hemmet, träffa kompisar oftare och sånt.
Så jag hoppas jag utnyttjar tiden till att göra något vettigt av den istället för att deppa ner mig över att leva ensam. Om jag överlevde 24 år innan Micke som övervägande singel ska jag väl överleva fyra veckor nu.
Fast troligtvis kommer jag sakna den där hunken en del också.
Det blir ju en rätt rejäl ändring i vardagslivet ett tag framöver i och med det.
Först och främst är jag glad för M.s skull för jag unnar honom verkligen att vara ledig och hoppas att han får den bästa semestern han kan tänka sig. Det har varit en rätt tuff höst, eller ja tufft år för honom på jobbet med (för?) mycket ansvar, stress och massa övertid så jag tror verkligen lite semester är precis vad han behöver. Och är M. nöjd och glad är jag också det :)
Det har faktiskt varit lite slitigt och påfrestande för vår relation också när M. ibland är så otroligt utarbetad att energin och glädjen förståeligt nog fallit bort och det mest varit trötthet, huvudvärk och lite dåligt humör. Och även om man vill vara en förstående flickvän som ställer upp och stöttar i jobbiga tider så är ju iallafall jag väldigt känslig och lättstött och blir såklart ledsen om Micke bemöter mig på ett mindre trevligt sätt eller inte har lust och ork till att hitta på saker tillsammans. Även om jag egentligen vet att det inte är mig det handlar om så känns det ju så ändå. Så lite semester i ett varmt land blir nog bra för alla parter.
Sen är det ju inte mer än rätt att Micke också får vara hemifrån lite när jag själv stack iväg åtta veckor tidigare i höst till Madagaskar. Det var synd att vi inte kunde åka på nån surfresa tillsammans nu i höst som planen var först, men jag är ändå nöjd med mitt val och jag tror M. är nöjd med sitt.
Samtidigt är det klart att jag tyckte det var lite ledsamt igår när han drog, det är ju inte utan att det kommer en tår i ögonvrån när man säger hejdå och vet att man inte ska få se och vara med varandra på en månad.
Jag tror faktiskt att jag tycker det är värst innan, de här senaste dagarna när man liksom haft nedräkning och typ 'sista helgen tillsammans', 'sista middagen tillsammans','sista myskvällen tillsamman' och så vidare. Och igår när det blev nedräkning på timmar och minuter tills den där stunden man liksom måste säga farväl. Det var jobbigt.
MEN.
Jag är som sagt först och främst glad för M.s skull och glad att vi har ett förhållande där vi kan vara ifrån varandra ibland för att vi vill att den andre ska få uppfylla sina drömmar.
Det kommer säkert gå bra att vara ensam och det känns lite inspirerande och spännande faktiskt, och lite nytt.
Jag ser det som en chans att få lite mer egentid över till att ha tid med sådant där som annars ibland blir bortprioriterat, sånt som jag egentligen gillar väldigt mycket; mer tid till träning, läsa böcker, pyssla (typ sticka), rensa och röja i olika skåp och vrår i hemmet, träffa kompisar oftare och sånt.
Så jag hoppas jag utnyttjar tiden till att göra något vettigt av den istället för att deppa ner mig över att leva ensam. Om jag överlevde 24 år innan Micke som övervägande singel ska jag väl överleva fyra veckor nu.
Fast troligtvis kommer jag sakna den där hunken en del också.
 |
| En suddig mobilbild från i somras när vi semestrade tillsammans. Vandring på Högakustenleden, det var magiskt! |
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar