-
Eftersom jag idag, de senaste dagarna, känt mig stark, trygg och säker i min tro, så vågar jag publicera följande text. Den är skriven för en liten liten period sen, när det inte alls var starkt, säkert och tryggt. När det stormade. När tvivlen rev och slet i min tro. Som det så ofta gör.
Men kanske är det så. Och kanske är det bra. När tron får rivas och slitas. För att kanske komma ut lite, lite starkare. På andra sidan. En liten vila innan nästa storm. För jag har äntligen märkt att det inte är farligt att tvivla. För jag lämnar aldrig Gud - och han lämnar inte mig.
Jag väljer att visa mitt tvivel. För jag är inte stark. Jag är människa.
(och det här är inte meningen att låta poetiskt uttänkt och bra. det var bara mina tankar i en jobbig stund)
Och jag
- Känner ingenting, vill ingenting, kan ingenting
Apatin.
Glädjen
I kroppen, kryssen, kontrollen
Endast
Hård
Att göra sig hård
För att inte göra sig illa
För att inget ska ta sig in
Inget från förr
Prestationen. Att aldrig räcka till. Att inte vara sån –
- sån man borde vara
Vill inte
Vara lydig. Underordnad. Offra mig. Lida. Omvända mig. Överlåta mig.
Bara vara
Bara vara lycklig
Må bra
Som alla andra.
Snygg, framgångsrik, rik, populär, lyckad, karriär, självförverkligad, kär
Förbjudet?
Ibland förstår jag inte varför
Alls.
Varför det som skulle vara så bra
Blir krav, press, stress, otillräcklighet, skuld, skam.
Mitt dåliga samvete,
- som verkar räcka en livstid ut
Ilska, vrede. Hat
Så fult.
Gör mig ful.
Var finner man glädjen?
Är jag inte där? Inte räddad?
Eftersom glädjen inte finns där.
Förutom i kroppen, svetten, träningen, endorfinerna.
Det är allt
Och det är nog fel.
Jag vet att det borde finnas mer?
Men var finns det?
Och glädjen finns i människorna
Gemenskapen
Vad som helst, vill passa in. Bli omtyckt.
Inte vara annorlunda.
Inte vara salt,
när alla andra är socker.
Avundsjukan
Varför får inte jag sträva efter det
Det världsliga. Lyckan i nuet. Njutningen. Förströelsen.
Leva gott i livet.
För att det inte mättar?
För att det sker på andras bekostnad?
För att det finns en evighet som betyder mer?
Men var det meningen att livet skulle vara så svårt och laddat?
Jag tvivlar. Så starkt.
Inte på din existens Gud
Men på efterföljelsen. Som vanligt.
På min egen fömåga till efterföljelse.
Det gör så ont i mig.
Ont att tänka: jag struntar i hela skiten för jag kan ändå aldrig leva upp till kraven.
Men Gud. Mitt enda val. Det enda jag kan göra.
Att komma till dig.
Med min tro. Och mina tvivel.
Lämna hela, fula, trasiga, otillräckliga mig.
I din famn.
Du får hela mig. Så som jag är.
(fast att jag vill bli rik var ett ljug - det vill jag inte. men annars är det råa sanningen ni läser)
/ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar