vägen, sanningen och livet

förra veckan fick jag en tanke, inom kategorin tro och sånt där, och jag hävdar INTE att den tanken måste vara rätt/sann. jag hävdar inte att den kommer från Gud. jag kan vara helt fel ute. men jag provar att formulera tanken här, och så får den som vill skrika högt/tillrättavisa mig eller hålla med göra det.

det står ju i Bibeln att Jesus säger:
'Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.' Joh 14:6

och jag tror på detta.

MEN däremot hittar jag inget ställe i Bibeln där Jesus säger: 'Den som tror på mig äger hela sanningen och har rätt att förtrycka och se ner på människor som inte tror och tycker som dig' 

HAN är sanningen, vi är det inte. Jag ser ingen grund i att vi kristna kan säga att VI är sanningen, bara visa på Jesus och säga att han är det.

Vi har så lätt, vara sig vi vill det eller inte, medvetet eller omedvetet, att lägga in våra egna värderingar och rädslor. Vi har så lätt att döma andra. Vi har så lätt att bli egoistiska och se till vår egen vinning.
Vi ser en del av bilden, men inte hela tavlan. Vi är inte gudar.

Jag menar INTE att vi ska bli mesiga och tysta och inte våga stå för det vi tror på, föra upp Bibelns och Jesu ord i samhällsdebatten, nej, jag skulle gärna se mer sånt och våga det mer själv.

MEN det jag tror att vi ska akta oss för är att byta plats på oss själva och Gud. Bara för att Jesus faktiskt ÄR sanning så får vi inte tro att vi är hundra procent sanning, att vi inte kan ha fel.
Då blir vi högmodiga, dömande och tappar vår ödmjukhet. 

kärlek! /ia