kom att tänka på två olika saker igår, här kommer det första:
säga vad man vill om arbetet som sjuksköterska, men enformigt och händelselöst blir det då aldrig. och det är väl det som både är charmen och förbannelsen.
att det engagerar, det berör och det tar energi. man ger mycket, men får också mycket tillbaka.
vissa dagar hamnar man på minuskontot, man töms på energi, stressen sätter sig i kroppen, i en ständig huvudvärk. man känner sig otillräcklig, skulle vilja ge patienterna mer av sig själv. man man hinner inte, orkar inte, förmår inte.
andra dagar, är det fantastiskt. man hinner möta, se, människor. alla möjliga olika människor som man inte hade haft chansen att möta annars. man får se människors elände, men man får på så sätt också chansen att vara en liten, liten ljuspunkt i det mörka. förhoppningsvis sprida något gott, inte vara någon som späder på mörkret ännu mer.
vissa dagar hinner man också se sina kollegor, bekräfta varandra. skoja, prata allvar. ha roligt tillsammans. känna arbetsgemenskapen. känna att vi drar mot samma mål. samarbete utan friktion. det kan vara en grymt häftig känsla, en dag som ser ut att bli kaos, men vi löser det tillsammans. styrkan i teamworket.
ja, arbetet tar känslomässig energi också. att se ettåringar som troligtvis blir misshandlad av sina föräldrar. att ha en tröstlöst gråtande patient och bara känna sig tafatt när det enda man kan göra är att stryka över axeln och försöka lyssna.
och man blir trött och utmattad när man ser vad cancer gör med människors liv, och deras närstående.
just därför tror jag det är så viktigt att man från politiskt och organisatoriskt håll ser till att den här balansen kan hållas.
visst, stressiga dagar, ibland, går nog inte att undvika, men det får aldrig bli så att det där minuskontot ökas på varje dag. vi får inte bli reducerade till produktiva robotar som aldrig har tid och energi att ge varann och patienterna det där lilla extra, det där som är just jag.
om vården fortsätter att underbemannas kommer vi alla brinna upp och den vård vi ger kommer inte kunna bli annat än o-mänsklig.
trots allt. det är värt det. jag är hellre på ett jobb som berör mig, och ibland gör mig helt utpumpad, än att ägna min arbetstid åt rutinuppgifter. något där varken min kropp eller min själ får komma till användning.
jag brinner. man får akta sig för att brinna upp. men hellre en flammande, brännande låga än att vara iskall.
kärlek! /ia
säga vad man vill om arbetet som sjuksköterska, men enformigt och händelselöst blir det då aldrig. och det är väl det som både är charmen och förbannelsen.
att det engagerar, det berör och det tar energi. man ger mycket, men får också mycket tillbaka.
vissa dagar hamnar man på minuskontot, man töms på energi, stressen sätter sig i kroppen, i en ständig huvudvärk. man känner sig otillräcklig, skulle vilja ge patienterna mer av sig själv. man man hinner inte, orkar inte, förmår inte.
andra dagar, är det fantastiskt. man hinner möta, se, människor. alla möjliga olika människor som man inte hade haft chansen att möta annars. man får se människors elände, men man får på så sätt också chansen att vara en liten, liten ljuspunkt i det mörka. förhoppningsvis sprida något gott, inte vara någon som späder på mörkret ännu mer.
vissa dagar hinner man också se sina kollegor, bekräfta varandra. skoja, prata allvar. ha roligt tillsammans. känna arbetsgemenskapen. känna att vi drar mot samma mål. samarbete utan friktion. det kan vara en grymt häftig känsla, en dag som ser ut att bli kaos, men vi löser det tillsammans. styrkan i teamworket.
ja, arbetet tar känslomässig energi också. att se ettåringar som troligtvis blir misshandlad av sina föräldrar. att ha en tröstlöst gråtande patient och bara känna sig tafatt när det enda man kan göra är att stryka över axeln och försöka lyssna.
och man blir trött och utmattad när man ser vad cancer gör med människors liv, och deras närstående.
visst, stressiga dagar, ibland, går nog inte att undvika, men det får aldrig bli så att det där minuskontot ökas på varje dag. vi får inte bli reducerade till produktiva robotar som aldrig har tid och energi att ge varann och patienterna det där lilla extra, det där som är just jag.
om vården fortsätter att underbemannas kommer vi alla brinna upp och den vård vi ger kommer inte kunna bli annat än o-mänsklig.
trots allt. det är värt det. jag är hellre på ett jobb som berör mig, och ibland gör mig helt utpumpad, än att ägna min arbetstid åt rutinuppgifter. något där varken min kropp eller min själ får komma till användning.
jag brinner. man får akta sig för att brinna upp. men hellre en flammande, brännande låga än att vara iskall.
 |
| semester |
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar