igår skrev jag ett inlägg som jag aldrig hann posta. kanske skrev jag det mest för min egen skull, för att få ur mig lite frustration. och så idag när jag känner mig lite gladare och piggare igen så blir ju tanken: 'äh, skit i det där, det är ju bara fjantigt'. MEN för att för mig själv och er liksom påminnas om att man får ha sämre dagar, man får vara ledsen och frustrerad och att livet inte alltid är tipp-topp, så väljer jag att publicera det ändå. det var ju faktiskt exakt såhär jag kände igår, en något-mindre-bra-dag.
Tisdag 10/9:
jag tycker det känns läskigt när tanken: 'jag orkar inte' dyker upp allt oftare i mitt huvud. om allt möjligt: jobb, olika grejer man är engagerad i, träffa vänner och sånt, vara social, ta tag i saker. att jag inte vill bry mig.
men man måste ju.
jag tycker det känns läskigt när man börjar tänka tankar på hur utbrändhet känns fastän jag vet att det är tusen mil dit och att det är långt ifrån hur jag har det.
jag tycker det känns läskigt när jag ofta känner ett stort tryck över bröstet för att man alltid är stressad, stressad, stressad.
det känns olustigt när en jobbdag ger mig huvudvärk från 7 på morgonen till ca 7 på kvällen.
jag blir ledsen att varje gång jag försökt komma igång med träningen på riktigt denna sommar så kommer det bakslag i form av halsont, feber och allmänt dåligt mående.
hur många värktabletter har jag ätit den här sommaren egentligen? hur många dagar har jag mått halvkasst?
jag känner mig vek och klen som inte klarar av och klagar på ett normalt liv, att det känns som jag inte pallar jobba 100%. att all detta årets ledighet sparats ihop till utlandsresor och det inte blir nån ledighet hemma för att bara vara faktiskt tar knäcken på mig.
det känns som otillräcklighet står skrivet i pannan på mig. som att jag inte orkar ett enda krav. vill inte lova något. borde träffa och bry mig om familjen mer. borde ha mer tid för olika vänner.
vill kunna träna och inte låta kroppen förfalla. vill ha ett fläckfritt hem att bo i. skulle något inte kännas ok mellan M och mig skulle jag aldrig orka ta tag i det som det känns nu.
kanske är det bara för att jag har någon skit-baciller i kroppen som allt känns som för mycket.
kvävande. som att jag bara vill gråta, dra ett täcke över huvudet och skita i allt.
orkar inte, orkar inte.
orkar inte bli sårad. orkar inte säga ifrån.
ska det vara såhär när man bara är tjugofyra? hur ska man då palla ett liv sen med familj, barn, hus och sånt?
ja så var det igår. och jag gjorde just det där, drog ett täcke över huvudet och grät. MEN. det bästa med livet är ju: det vänder.
de elaka bacillerna är inte riktigt lika elaka idag och har lite mer energi. det var inte lika stressigt på jobbet. jag har ju de bästa arbetskamraterna. det känns kul att vara engagerad i olika grejer. det känns som jag har skaplig koll på saker som behöver fixas inför 50-års fester, indien-resa och sånt.
och samtidigt ska man ju inte ignorera sig själv och olika varningstecken heller. kanske det är lite för mycket ibland? kanske borde jag lyssna på kroppen mer?
kanske borde jag passa mig för att inte gå in i nån berömd vägg, varken nu eller om tjugo år.
Tisdag 10/9:
jag tycker det känns läskigt när tanken: 'jag orkar inte' dyker upp allt oftare i mitt huvud. om allt möjligt: jobb, olika grejer man är engagerad i, träffa vänner och sånt, vara social, ta tag i saker. att jag inte vill bry mig.
men man måste ju.
jag tycker det känns läskigt när man börjar tänka tankar på hur utbrändhet känns fastän jag vet att det är tusen mil dit och att det är långt ifrån hur jag har det.
jag tycker det känns läskigt när jag ofta känner ett stort tryck över bröstet för att man alltid är stressad, stressad, stressad.
det känns olustigt när en jobbdag ger mig huvudvärk från 7 på morgonen till ca 7 på kvällen.
jag blir ledsen att varje gång jag försökt komma igång med träningen på riktigt denna sommar så kommer det bakslag i form av halsont, feber och allmänt dåligt mående.
hur många värktabletter har jag ätit den här sommaren egentligen? hur många dagar har jag mått halvkasst?
jag känner mig vek och klen som inte klarar av och klagar på ett normalt liv, att det känns som jag inte pallar jobba 100%. att all detta årets ledighet sparats ihop till utlandsresor och det inte blir nån ledighet hemma för att bara vara faktiskt tar knäcken på mig.
det känns som otillräcklighet står skrivet i pannan på mig. som att jag inte orkar ett enda krav. vill inte lova något. borde träffa och bry mig om familjen mer. borde ha mer tid för olika vänner.
vill kunna träna och inte låta kroppen förfalla. vill ha ett fläckfritt hem att bo i. skulle något inte kännas ok mellan M och mig skulle jag aldrig orka ta tag i det som det känns nu.
kanske är det bara för att jag har någon skit-baciller i kroppen som allt känns som för mycket.
kvävande. som att jag bara vill gråta, dra ett täcke över huvudet och skita i allt.
orkar inte, orkar inte.
orkar inte bli sårad. orkar inte säga ifrån.
ska det vara såhär när man bara är tjugofyra? hur ska man då palla ett liv sen med familj, barn, hus och sånt?
ja så var det igår. och jag gjorde just det där, drog ett täcke över huvudet och grät. MEN. det bästa med livet är ju: det vänder.
de elaka bacillerna är inte riktigt lika elaka idag och har lite mer energi. det var inte lika stressigt på jobbet. jag har ju de bästa arbetskamraterna. det känns kul att vara engagerad i olika grejer. det känns som jag har skaplig koll på saker som behöver fixas inför 50-års fester, indien-resa och sånt.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar