fear no darkness promise child

jag tror att rädsla är något som begränsar oss människor enormt.
därför vill jag välja att inte vara rädd.

rädsla kan begränsa oss att inte våga göra det vi egentligen skulle vilja göra. det kan handla om att resa någonstans, byta jobb, börja studera, eller bryta upp från ett dåligt förhållande.

även de små sakerna, de små rädslorna, tror jag kan begränsa oss. till att inte våga vara spontana.

jag tror vi svenskar är särskilt rädda för obekvämligheter. vi är så vana vid vår höga standard, materiella utrustning och hygien att vi inte kan tänka oss att för ett helt liv, eller en kort period, 'byta ner oss' och se smuts, slum och misär. vi är rädda för det okända.

jag märker också att det finns väldigt mycket rädsla för andra människor.
för de som inte är precis som vi. de som är annorlunda. jag blir så ledsen när man inte kan acceptera människor som är lite 'speciella'. de som kanske har nån störning, de som blivit illa behandlade av livet och därav beter sig 'märkligt', de som ser annorlunda ut, de som har en annan kulturell bakgrund. 
är det din egen förtjänst att just du föddes med turen att vara 'normal' ?

i grund och botten tror jag också att det är en stor rädsla för döden som begränsar oss. att det är därför vi är rädda för att flyga, rädda för otäcka baciller som kan göra oss sjuka, rädda för att resa iväg från våra familjer, rädsla för 'konstiga' människor som vi tror kan göra oss illa.

men jag vill inte vara rädd.

självklart ska man inte vara dumdristig heller. man kan råka illa ut om man går ensam hem i mörka gränder sent på natten. man kan råka ut för konstiga sjukdomar om man åker utomlands. man kan träffa på nån galning som vill göra illa en. man kan skada sig när man extremsportar.

men jag tror att en ständig rädsla bara bara begränsar och förstör.
gör våra liv mindre levande. 
jag vill fylla mitt liv med massa liv, rörelse, glädje. jag vill våga testa nya grejer. jag vill våga se nya platser.
jag vill våga möta annorlunda människor.

jag vill våga leva!

i Bibeln står det också: ' Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan ' 1 Joh 4:18

och jag tror det också är mycket därför, på grund av min tro på Gud, en beskyddande och god Gud, som jag ofta känner mig så orädd.
jag är inte dum, jag tror självklart inte att man är helt beskyddad för att råka ut för olyckor eller sjukdomar bara för att man tror på Gud, men jag tror att i många lägen blir man nog beskyddad om man ber om det. jag tror på någon sorts skyddsänglar. jag tror att Gud många gånger har räddat en från farliga grejer utan att man ens har märkt det. 
tänk alla gånger saker kunnat gått åt skogen men det har löst sig.

min tro gör ju också att jag inte är rädd för döden, en stor orsak till att man kan leva orädd. eller jag är väl rädd för döden på det sättet att jag inte vill att den ska beröva mig de människor jag har omkring mig och har kär. och jag skulle gärna själv vilja leva ett långt, lyckligt liv till hundra bast typ ;)
MEN om och när döden väl kommer är det inget jag känner rädsla inför. 


nu när jag ska åka iväg till Indien vill jag inte göra det i rädsla. jag tror och hoppas på Jesus beskydd på flyg, för sjukdomar, olyckor och läskiga djur (typ ormar - blä!!!!! - min typ enda stora, fobi-iska, rädsla...suck.)

och nu på jobbet när vi går runt med överfallslarm och dödshot över oss vägrar jag också låta rädslan ta greppet om mig. försiktig- javisst! men inte begränsad.

visst förstår jag människor som inte vill gå hem själv på kvällen, som är rädda för okända osv. osv. men jag tror att det är just när vi låter rädslan regera och bestämma över oss som vi förlorar. vi förlorar oss själva, och förlorar vår medmänsklighet och öppenhet.

nä jag tillåter ingen rädsla, bara kärlek. 

höst i Baggbo

kärlek! /ia