Skilda världar

När jag var fem år gammal... vi minns inte så jättemycket från den tiden va?
Men jag tror att jag minns att livet var ljust, jag lekte med min bästa kompis nästan varje dag och det största problemet i min tillvaro var väl att middagarna på söndag inte var så goda, för jag tyckte inte om kokt potatis och kött.

Jag hade en mamma och en pappa och en storasyster som alla var friska. Jag bodde i ett stort, fint tryggt hus. Jag lekte och fantiserade dagarna i ända. Jag fick god mat, ja, förutom på söndagarna då, och sov tryggt och varmt i min sköna säng. Och vaknade jag någongång och var rädd så kunde jag gå över till mamma och pappas säng och sova tryggt där, de som var stora och starka kunde ju självklart driva alla eventuella monster på flykt.
Jag var klädd i torra, fina, hela kläder och när jag skulle börja lekis fick jag en ny blommig fleectröja som var så fin och varm och skön.


För någon vecka sedan träffade jag en femåring på mitt jobb som inte hade växt upp som jag.
Vi kan för enkelhetens skull säga att hen är en tjej som kallas för Sadia (fast så var det naturligtvis inte på riktigt, men sekretessen ni vet!).
Sadia har ingen pappa, ingen närvarande i alla fall, död eller levande vet jag faktiskt inte. Hon föddes i ett land där det varit mycket krig och oroligheter, fattigdom och misär. Olika folkgrupper som ständigt krigar om någon sorts makt.
Sadias mamma hade blivit satt i fängelse, kanske inte direkt för att hon begått något allvarligt brott, men i ett land där allt oliktänkande bedöms som farligt så kan ju vem som helst hamna där. Sadia var då tre år och fick sitta med sin mamma i fängelse i ett år, det fanns ju ingen annan som kunde ta hand om henne... I fängelset blev Sadias mamma slagen, och S. var där. Hur mycket hon minns vet jag inte, men oavsett hur mycket minnen som förträngs tänker jag att en uppväxt i ett fängelse i ett krigsland måste sätta sina undermedvetna spår..?


Sedan flydde Sadia och hennes mamma, och de hamnade i ett flyktingläger. Ett stort flyktingläger, de fick en chans att överleva men livsvillkoren var fortfarande något som skulle kunna liknas vid misär.
Med hjälp av flyktingsmugglare så färdades de i en båt över Medelhavet, en farlig och besvärlig resa. En rädsla och skräck som sätter sina spår. Men de klarade det, de överlevde. Via Italien kom de till Sverige och hamnade till slut här, hos oss, i Dalarna.


Och där ligger hon, fem år, på en brists och jag är hennes sjuksköterska för dagen. Hur ska jag kunna bemöta på ett bra sätt, hur ska jag kunna förstå? Vi pratar ju inte ens samma språk? Hur ska jag någonsin kunna förstå vad Sadia varit med om, hur ska jag kunna veta hur det känns för ett barn som inte vuxit upp i trygghet? Litar hon på mig när jag sticker henne och tar prover, förstår hon varför jag gör henne illa, eller är jag bara ännu en person i ledet av skräckupplevelser? Hur kan hon återhämta sig från detta, hur kommer hennes barndom framöver att bli? Är hon trygg här i Sverige, får hon stanna? Eller ska hon och hennes mamma fortsättas drivas på flykt? Kan hon sova tryggt om natten här eller är de rädda för att någon ska bränna ner boendet de bor på? Kommer Sadia få chansen att gå i skola och lära sig svenska, växa upp med bra utbildning och såsmånigom få ett jobb hon trivs med? Eller har hennes trassliga uppväxt, som hon själv inte valt, stämplat henne för evigt?


Nästan varje dag är det någon av dessa människor jag möter. De som jag knappt ens kan föreställa mig vad de har gått igenom. Tillslut hamnar de på ett sjukhus i inlandet av Sverige. Hos oss, hos mig. Och de stora frågorna, om världen, mänskligheten, om ondska och godhet, om politik och religion, om kulturer och språk, om erfarenhet och livsvärden, dessa frågor bär jag med mig utanför sjukhusets väggar, jag bär dem i mitt hjärta, och jag undrar vad som är lösningen, vad som är rätt och fel, vad som är medmänsklighet och vad vi borde göra för att lösa situationen, på kort och på lång sikt?
Men mest av allt bara blöder mitt hjärta för dessa barn och dessa människor.


Flyktingar är människoöden, var och en. Det är inte siffror och kostnader och en grupp som kan klumpas i hop. Det är barn, kvinnor och män som av en eller annan anledning inte ser en framtid i det landet de vuxit upp. För mig är det en självklarhet att vi som vuxit upp så trygga i detta land ska göra vad vi kan för att ta hand om dem, ekonomiskt, praktiskt och själsligt, för att de ska kunna återfå tron på en god framtid. Det minsta vi kan göra är att bemöta dem på ett värdigt sätt.
Självklart kan tyckas, men uppenbarligen tänker inte alla så.


Till slut: jag är på någotvis glad att jag får uppleva detta. Det vidgar vyerna och får mig att tänka, känna och agera. Kanske kan det vara bra för Sverige också? Att få in världens lidande rätt in i våra liv, på ett mer levande och påtagligt vis än det vi endast har sett genom tv-rutan förut. En tv kan man stänga av och nyhetssändningar kan man ignorera men när ens vardagsliv påverkas av flyktingströmmen så är det inte lika lätt att strunta i det längre.
Kanske är det bra att vi inte kan fortsätta blunda och leva trygga i vår lilla bubbla av idylliskt liv? Kanske är det bra att vi tvingas se och förstå hur människor i andra delen av världen har det? Vad är det som så självklart säger att bara för att vi föddes som svenskar så ska vi slippa undan allt vad lidande och otrygghet heter? Det är, tyvärr, såhär det ser ut i världen och det kanske är dags att vi får öppna våra ögon och försöka ta in lite av vad ett liv på flykt innebär? Nästa gång kanske det är vår tur att fly? Tyvärr tror jag inte det scenariot finns i så många svenskars hjärnor, än...
Men jag håller fast vid min bibliska princip: Det är saligare att ge än att få.


Kärlek! /ia