Hook me up a new revolution cause this one is a lie

*
Jag tror. Jag tror så starkt på Gud. På hans existens, hans godhet.
Jag tror på Jesus.

Men jag tvivlar så. På min egen förmåga till tro. På min egen godhet, att ens vilja vara god. På att kunna tänka mig att stå upp och lida för min tro. På förmågan att kunna sätta andra framför mig själv. På att kunna leva upp till de moraliska kriterier jag tycker att man faktiskt kan ställa på någon som kallar sig kristen. På min vilja att inte sätta personlig lycka som främsta mål i livet. På min förmåga att sätta egoism åt sidan. Att kunna klara av att inte bli helt influerad av den tid och det samhälle vi lever i. Jag tvivlar på min förmåga att leva i gemenskap, att vara ömsesidigt beroende av andra.

Att tro "jo men det finns nog en Gud, jag slänger upp en bön till honom då och då", det tycker jag är ganska lätt. Men att försöka ta sin tro seriöst, leva och forma sin personlighet efter det. Ju mer jag tänker på det, desto svårare känns det.
" Jag tror, hjälp min otro! "

I andra länder får kristna ibland offra sina liv för det de tror på. Bli fängslade, torterade. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Det får mig att tvivla. På hur stark min tro egentligen är.

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Ibland känns det som att jag inte vet nånting längre. Mer än att jag vill, men inte förmår.

/ia.