MEN. Man glömmer så lätt. Tacksamhet för att man har mat på bordet varje dag. Slipper gå runt svältande (om man inte själv väljer det). Vi har tak över huvudet, skapligt varma hus och lägenheter. Kläder att ta på oss.
Och Tack, TACK GUD, för det. Tack för rätten till utbildning. Att vi lever i ett jämställt samhälle där vi får tänka, tycka tro vad vi vill utan att riskera att bli frihetsberövade eller torterade. Tack för min fina familj, även om den har sina brister. Tack för en uppväxt utan alkohol, utan misshandel eller annat skit som folk växer upp med. Och ja, Tack gode gode Gud att vi hittills klarat oss undan från allvarliga sjukdomar i vår familj. Tillexempel ordet cancer, som skrämmer så.
Och Tack för att få bo i ett land som Sverige där det finns sociala skyddsnät som gör att jag, förhoppningsvis, inte hamnar på gatan om jag blir sjuk och inte kan försörja mig själv. Även om allt inte fungerar perfekt och vi självklart ska kämpa för ett bättre samhälle, måste man kanske sätta det i proportion till andra delar av världen ibland.
Och Tack för den fina naturen vi får omge oss med. Att den är relativt oförstörd och vacker. Att varje dag när solen gått ner så kommer den upp igen. Att varje gång det blir vinter så väntar en ny vår, och en ny sommar.
Och TACK för alla människor. De vi känner och de vi inte känner, ännu. Tack för fantastiska vänner. Vänner är mer värda än guld. Tack för de riktigt gamla vännerna, de som varit där sen man gick på lekis och lågstadiet ihop. Att de fortfarande är några av mina allra närmsta.
Och Tack för nya vänner längs vägen. Det fantastiska Betel-året och allt det förde med sig. Vänskap som jag hoppas räcker livet ut. Och Tack för den nya klassen som jag redan vet att det finns hemskt trevliga människor i, som gör att jag känner mig välkommen. Och Tack för församling och hemgruppen, människor som betyder mycket. Och Tack för bra grannar. Eller, jag känner bara en och en halv, men det är tillräckligt för att jag ska tycka att jag har fina grannar :)
Och Tack för en kropp som bär mig. Dag efter dag. Som tar mig upp och ner för trappor, ut i skogen, framåt i sjukhuskorridorer, hem till vänner och bekanta, som orkar träna. En kropp som gör att jag kan se, höra, dofta, smaka, känna. Få del av allt det underbara som du skapat, Gud. En kropp som rent fysiskt är nästintill frisk, och jag hoppas vi kan samarbeta, ännu bättre, många många år till. Tack att jag inte blev sjukare, helt förlorad och borttynad, som det så sorgligt nog går för vissa. Tack för hjälp och en inre styrka och en vilja att inte förstöra mitt liv.
Ja TACK. Jag tar så mycket förgivet. Glömmer att se vad man har.
MEN varför, käre GUD, det ska vara förbenat kallt, det förstår jag inte alltid???
(Och såhär tänker jag se ut hela långa kalla vintern.
Inte stoppa näsan i vädret mer än nödvändigt)
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar