--

Den inre, fula, rösten säger: Du som är så tjock borde inte få äta.
Och sen äter jag ändå. För att jag är rädd för att vara hungrig. För att det är så obehagligt att vara hungrig. För då blir jag så trött. Och så frusen. Och när jag är frusen och trött så känner jag mig så ledsen. Och jag vill inte vara ledsen. Så jag äter.
Men man blir inte stolt över sig själv när man gör något man känner att man inte borde få göra, egentligen. Man känner sig rätt misslyckad. Som att man får skylla sig själv när man missar sina mål.

Och sånt här talar man inte högt om. Rädd att nån skulle spärra in mig på sinnessjukhus.
För jag vet ju. Att det är fel. Galet. Knäppt. Inte sant. Patetiskt. Fånigt. Egoistiskt. Fult. Elakt. Dåligt.

Och att det är störande. Att jag skriver om sånt här. Jag vet. Att det är mycket bekvämare med någon låtsas att allt är bra. Så förlåt! Men jag vill inte vara bekväm.

Och. Jag är egentligen en levnadsglad tjej. Som vill. Orka. vara glad. Det ligger därinne i mig. Men ibland kommer det inte fram. Dåliga, trötta, ledsna dagar är det övertäckt, av en massa äckliga sjuka tankar som bara trycker ner mig. Ner till fotknölarna.

Kent sjunger såhär: "Den svarta kostymen ska av. Den svarta kostymen är inte jag."
Nej precis. Det är inte jag.
Och jag ska kämpa av mig den där kostymen. En annan dag. När jag inte är trött och less. Fastän jag ätit. För mycket.

/ia.