Att kunna omfamna våren med glädje

Det här med våren, jag har ju skrivit om det HÄR, att jag kan tycka den känns jobbig och så, att det kan finnas ett obehag som liksom kryper i kroppen...

MEN: Jag tror det värsta är över nu. Och det känns SÅ skönt!

Det har nog många bitar, dels kanske det handlar om acceptans, att nu när det varit bart och snöfritt här i flera veckor så får jag helt enkelt acceptera att vintern är över för denna gång och blicka fram emot vår, sommar och höst istället. (Fast sörjer fortfarande att det känns som jag åkt alldeles för lite bräda denna vinter...)
Oftast brukar det ju vara april som jag tycker är den jobbiga månaden, för det är då vintern övergår i vår men i år kom ju våren så tidigt så det vart liksom mars som blev årets april. Hoppas jag, för nu tror och håller jag tummarna för att jag tagit mig igenom årets vårdepp.

Och sen blir det ju inte alltid så illa som man tror; om jag i min hjärna kanske föreställt mig en påsk där jag skulle ligga kvidande i fosterställning på grund av en massa gråt och tårar och bråk...och så blev det ju inte alls. Påskdagarna var fina. Är kanske inget stort fan av högtider men det som kan vara bra med att föreställa sig det värsta är ju att det sällan blir så illa som man tänkt sig, haha;)

(Alla fotona tagna av mig på en promenad runt Gruvan nu för några dagar sedan)

Sen tänker jag såhär: Man måste ta hand om sig själv. Så den där rastlösheten som är lite av den jobbiga förbannelsen på våren, den försöker jag vända till något positivt. Jag har ju som sagt ofta haft det lite extra jobbigt med ätstörningarna om våren för att jag blivit så rastlöst men nu har jag istället använt den rastlösheten till att 'hårdträna', (för att vara mig alltså - och satsat lite extra på att komma igång med löpningen) fast på ett bra sätt istället för på ett ätstört sätt. Jag äter helt enkelt ordentligt före och efter träningarna, eller ja alla dagar. 

Man får ju alltid en må-bra-endorfinkick efter ett träningspass så den kraften har jag utnyttjat för att hantera vårdeppigheten, helt enkelt tränat mycket så att jag känt mig gladare. När man dessutom tränar på ett sådant sätt så att man ser att sina resultat förbättras - då blir man ju glad och pepp av det också. 

Det känns liksom som att jag har lyckats vända det negativa med våren (rastlösheten) till något positivt (träningsenergi). Är himla glad och stolt över det faktiskt! 

För när man kommer ihåg att vila och återhämta sig och fylla på med energi så blir ju träningen en källa till, just det, energi, styrka och glädje istället för ett tvång, ett måste, en energitjuv. Typ Halleluja på den! 

Och jag tycker också, att känner man sig stark fysiskt, i kroppen, så känns det på något sätt också lättare att intala sig själv, och känna sig, stark i psyket, själen och anden också. Som att muskelstyrkan och ett starkt hjärta flödar över på den inre människan... Så även om jag känt mig lite nere de senaste veckorna har jag iallafall inte känt mig svag, varken fysiskt eller psykiskt. Snarare som att den inre styrkan får växa sig allt starkare när man jobbar i motvind. 

Så ja, nu tror jag att jag börjar kunna känna lite av de känslorna inför våren som så många pratar om: glädjen över värmen och ljuset, en förväntan över allt som väcks till liv igen, spännande planer för sommaren, det fina i blommorna som börjar knoppa, energin i kroppen när dagarna blir längre och ljusare. 

Nu fattar jag lite vad ni drillar om, vårälskare ;) 

Kärlek! /ia