Det känns så uppenbart ibland. Att livet här på jorden inte riktigt är som det var tänkt att vara. Det syns och märks i våra kroppar, i sjukdomarna, de snabbt övergångna eller de riktigt elaka och fula. Som cancern. Cellförändringar och fel i celldelningen. Nånting som inte gick som det skulle.
Vi blir alla äldre. Sakta men säkert så kommer våra kroppar att brytas ner. Åldras, förlora sin spänst och sin styrka, förlora fler och fler av de funktioner vi tagit som självklara. Vi drabbas av sjukdom efter sjukdom och plötsligt kan vi inte ens ta hand om oss själva längre. Vi blir som små bäbisar igen, som måste vårdas, matas, skötas, bytas blöja på.
Jag tror inte riktigt det var tänkt att vara så, från början. Forskarna har ingen riktigt bra förklaring till ålderdomen och varför cellerna plötsligt upphör att förnyas. Varför vi inte kan leva friska i evighet.
Det är också mycket annat här på jorden som inte riktigt är som det var tänkt att vara. Svält, när maten borde räcka åt alla. Krig och förgörelse, när vi borde leva tillsammans i fred och samklang. Psykisk ohälsa och unga som inte orkar leva längre. Människor som måste ta till bedövningsmedel som droger och alkohol för att orka klara av dagen. Elaka ord mellan paren som från början älskade varann.
Det är nånting som inte står rätt till.
Jag tror inte Gud, skaparen av den här världen, hade tänkt sig att det skulle bli såhär. Jag har skrivit om det förut: om Gud vore helt nöjd med hur världen och vårt jordklot ser ut idag... så vore han ju...både elak och galen?
Men om man läser Bibeln, från början, var jorden tänkt att vara ett paradis. Oavsett om man tror på Adam- och Eva-berättelsen bokstavligt eller inte så finns det en oerhört viktig förklaring där. Människan var skapad för evigt liv i en värld, och med kroppar, som inte skulle brytas ner. Evig friskhet. Perfektionism. Ett paradis.
Men Gud gav dem också den fria viljan. Och de valde att inte följa Guds anvisningar utan att gå sin egen väg, och de åt av den enda frukten som det var förbjudet för dem att äta. I samma stund, trädde döden in i livet, i det som skulle vara ett paradis. Deras kroppar började brytas ner och paradiset var inte längre fullkomligt. Efter att Adam åt av äpplet uttalade Gud orden: "Ty av den (jorden) är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli."
Det var där nedbrytelsen startade, den nedbrytelse vi ser så mycket av i våra dagar med. Men jag tror inte att det var tänkt att vara så och därför tror jag också på ett hopp om att det en dag ska återställas, att Gud ska återställa allt. Han har ju lovat det.
Jag tror, faktiskt, att det tillslut skall komma en dag och en tid då jorden återigen får bli det den var tänkt att bli, ett blommande jordklot utan krig och förstöring, och där vi människor får bli det vi var tänkta att bli: friska varelser som slipper känna sorg, lidande och fruktan.
Men tills dess är detta livets villkor. Ingen kommer undan. Ett mänskligt liv innehåller både glädje och sorg, både styrka och svaghet, både tårar och skratt. Det fördelas inte rättvist, orättvisan slår hårt mot vissa medan andra människor drabbas i mildare grad. Men alla kan vi nog nån gång känna: det var inte såhär det var tänkt att livet skulle bli...
Men vi får stilla besinna oss att leva med dessa tuffa livsvillkor tills den dagen då något fullkomligt intar jorden igen.
Vi blir alla äldre. Sakta men säkert så kommer våra kroppar att brytas ner. Åldras, förlora sin spänst och sin styrka, förlora fler och fler av de funktioner vi tagit som självklara. Vi drabbas av sjukdom efter sjukdom och plötsligt kan vi inte ens ta hand om oss själva längre. Vi blir som små bäbisar igen, som måste vårdas, matas, skötas, bytas blöja på.
Jag tror inte riktigt det var tänkt att vara så, från början. Forskarna har ingen riktigt bra förklaring till ålderdomen och varför cellerna plötsligt upphör att förnyas. Varför vi inte kan leva friska i evighet.
Det är också mycket annat här på jorden som inte riktigt är som det var tänkt att vara. Svält, när maten borde räcka åt alla. Krig och förgörelse, när vi borde leva tillsammans i fred och samklang. Psykisk ohälsa och unga som inte orkar leva längre. Människor som måste ta till bedövningsmedel som droger och alkohol för att orka klara av dagen. Elaka ord mellan paren som från början älskade varann.
Det är nånting som inte står rätt till.
Jag tror inte Gud, skaparen av den här världen, hade tänkt sig att det skulle bli såhär. Jag har skrivit om det förut: om Gud vore helt nöjd med hur världen och vårt jordklot ser ut idag... så vore han ju...både elak och galen?
Men om man läser Bibeln, från början, var jorden tänkt att vara ett paradis. Oavsett om man tror på Adam- och Eva-berättelsen bokstavligt eller inte så finns det en oerhört viktig förklaring där. Människan var skapad för evigt liv i en värld, och med kroppar, som inte skulle brytas ner. Evig friskhet. Perfektionism. Ett paradis.
Men Gud gav dem också den fria viljan. Och de valde att inte följa Guds anvisningar utan att gå sin egen väg, och de åt av den enda frukten som det var förbjudet för dem att äta. I samma stund, trädde döden in i livet, i det som skulle vara ett paradis. Deras kroppar började brytas ner och paradiset var inte längre fullkomligt. Efter att Adam åt av äpplet uttalade Gud orden: "Ty av den (jorden) är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli."
Det var där nedbrytelsen startade, den nedbrytelse vi ser så mycket av i våra dagar med. Men jag tror inte att det var tänkt att vara så och därför tror jag också på ett hopp om att det en dag ska återställas, att Gud ska återställa allt. Han har ju lovat det.
Jag tror, faktiskt, att det tillslut skall komma en dag och en tid då jorden återigen får bli det den var tänkt att bli, ett blommande jordklot utan krig och förstöring, och där vi människor får bli det vi var tänkta att bli: friska varelser som slipper känna sorg, lidande och fruktan.
Men tills dess är detta livets villkor. Ingen kommer undan. Ett mänskligt liv innehåller både glädje och sorg, både styrka och svaghet, både tårar och skratt. Det fördelas inte rättvist, orättvisan slår hårt mot vissa medan andra människor drabbas i mildare grad. Men alla kan vi nog nån gång känna: det var inte såhär det var tänkt att livet skulle bli...
Men vi får stilla besinna oss att leva med dessa tuffa livsvillkor tills den dagen då något fullkomligt intar jorden igen.
 |
| det döda... |
 |
| ...och det levande livets villkor. |
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar