Förut, för flera år sedan när jag befann mig i den där ätstörningsperioden i mitt liv minns jag att jag hade en längtan. Det var att helt osjälviskt kunna finnas där för mina vänner och lyssna på dem och fokusera helt och hållet på dem... för att ja, finnas där som en bra vän helt enkelt.
För även om jag oftast höll masken utåt så var jag aldrig fullt fokuserad på mina vänner när jag träffade dem. Mina tankar uppehöll sig ju, såklart och som vanligt, kring mat, vikt, träning, kalorier osv. Träffades vi och åt tillsammans kunde jag ju mest tänka på hur tjock jag skulle bli nu, hur jag skulle träna för att bli av med det jag nyss ätit, försöka hålla kontrollen för att min ångest inte skulle synas... ja, you name it. En ätstörds vardag helt enkelt.
Jag tänkte nog också en hel del på att jag egentligen skulle vilja berätta för och prata med mina vänner om hur dåligt jag faktiskt mådde. Men jag gjorde inte det. Istället höll jag allt inom mig, som så många av oss så dumt gör, men kunde inte heller vara helt närvarande med dem, lyssna på dem, ta del av deras bekymmer och problem.
Det var en av de saker jag tyckte var värst med ätstörningarna, det gjorde mig till en så himla egoistisk person som bara tänkte på mig själv, min kropp, mitt utseende, min vikt, min träning, vad jag skulle äta eller inte äta, min ångest. Alltid. Det fanns liksom ingen plats för att bry sig om någon annan än mig själv.
Men.
Jag är ju frisk nu. Och jag märker något helt underbart. Jag kan engagera mig i andra utan att tänka på mig själv samtidigt. Jag kan fokusera på det andra människor säger, lyssna, ta in och försöka komma med hjälp till deras problem. Jag kan vara närvarande och verkligen äkta och på riktigt gå in i det dem säger utan att tänka på annat, så som vikt och mat, även om vi ätit en måltid eller fikat tillsammans. Det skulle ha varit omöjligt förr.
Och det här gör mig så ruskigt glad. Jag känner mig som en så himla mycket bättre vän helt enkelt, mer som en sådan människa jag vill vara, en sådan som inte hela tiden tänker på sig själv och sina egna problem. Vilken befrielse.
Och förresten, att få finnas där för andra, för sina vänner, det är väl en av de finaste gåvorna livet har att ge?
.jpeg)
För även om jag oftast höll masken utåt så var jag aldrig fullt fokuserad på mina vänner när jag träffade dem. Mina tankar uppehöll sig ju, såklart och som vanligt, kring mat, vikt, träning, kalorier osv. Träffades vi och åt tillsammans kunde jag ju mest tänka på hur tjock jag skulle bli nu, hur jag skulle träna för att bli av med det jag nyss ätit, försöka hålla kontrollen för att min ångest inte skulle synas... ja, you name it. En ätstörds vardag helt enkelt.
Jag tänkte nog också en hel del på att jag egentligen skulle vilja berätta för och prata med mina vänner om hur dåligt jag faktiskt mådde. Men jag gjorde inte det. Istället höll jag allt inom mig, som så många av oss så dumt gör, men kunde inte heller vara helt närvarande med dem, lyssna på dem, ta del av deras bekymmer och problem.
Det var en av de saker jag tyckte var värst med ätstörningarna, det gjorde mig till en så himla egoistisk person som bara tänkte på mig själv, min kropp, mitt utseende, min vikt, min träning, vad jag skulle äta eller inte äta, min ångest. Alltid. Det fanns liksom ingen plats för att bry sig om någon annan än mig själv.
Men.
Jag är ju frisk nu. Och jag märker något helt underbart. Jag kan engagera mig i andra utan att tänka på mig själv samtidigt. Jag kan fokusera på det andra människor säger, lyssna, ta in och försöka komma med hjälp till deras problem. Jag kan vara närvarande och verkligen äkta och på riktigt gå in i det dem säger utan att tänka på annat, så som vikt och mat, även om vi ätit en måltid eller fikat tillsammans. Det skulle ha varit omöjligt förr.
Och det här gör mig så ruskigt glad. Jag känner mig som en så himla mycket bättre vän helt enkelt, mer som en sådan människa jag vill vara, en sådan som inte hela tiden tänker på sig själv och sina egna problem. Vilken befrielse.
Och förresten, att få finnas där för andra, för sina vänner, det är väl en av de finaste gåvorna livet har att ge?
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar