Senast jag åkte tåg, till Östersund så satt jag som vanligt och överanalyserade saker och ting, t.ex. människorna runt omkring mig och deras samtal. Ganska nördigt, men det är riktigt spännande, hehe :)
Analysen:
Snett framför mig satt två kvinnor som verkade vara arbetskamrater och de skulle nog till Gävle på någon jobb-grej. Den ena var kanske i ca 60-års åldern och den andra strax över 40 kanske?
Hursomhelst, det jag kunde notera i denna konversation (och som jag tycker mig uppleva rätt ofta i andra relationer/konversationer också, det är det som gör denna analysen så spännande!) var att den ena kvinnan pratade om sig själv i princip hela tiden, (vilket då var kanske en timme som det tar till Gävle.)
Efter denna timmen visste jag ganska mycket om hennes liv och hennes relationer till olika personer i sin närhet. Om den andra kvinnan visste jag ingenting... hon fick ju aldrig chansen att uttrycka sig.
Och visst var det kanske så att hon den tysta kvinnan inte ville prata så mycket om sig själv, men hon fick ju inte ens chansen! Och kanske ville denna icke-pratande kvinnan ha det lite tyst, tänka, reflektera, läsa en bok eller nått? Men den andra malde på om sig, sin sitt, sina...
Jag kanske är dum och dömande, men det är nog få saker i relationer som jag kan störa mig så mycket på som när någon, utan att fråga de andra, tar all plats. Som hela tiden byter tillbaka samtalsämnet till sig själv. Som är så sjukt mycket centrum i sitt eget universum. Som ältar samma saker tusen gånger om och hela tiden vill ha de andras medhåll. Har man ingen känsla för att man inte själv borde prata konstant i en timme medan den andre inte får säga något alls? Hur tänker man då, tycker man själv att sitt eget liv är så mycket intressantare än andras så man måste prata om det hela tiden? Vad har man för bild av relationer och vänskap när man tror att man kan gå på om sitt eget hela tiden och sedan ska folk tycka att man är en schysst och trevlig person?
Jag kan ha fel. Kollegan kanske tyckte det var jätteintressant att höra allt den pratiga hade att berätta om. Det kanske finns relationer där någon tycker det är helt okej att lyssna i en hel timme och själv säga ca fem meningar. Det kanske är upp till den andre (en sådan som mig som inte vågar ta plats genom att armbåga mig fram utan väntar snällt på min tur - och fördelas inte turen till mig, ja då håller jag tyst) att ta mer plats? Ja jag vet inte.
Men jag vet att jag har svårt för personer som pratar konstant om sitt eget liv hela tiden utan att släppa in andra - och som dessutom pratar för mycket om sitt privatliv på offentliga platser där alla kan höra.
I en mer djup analys kanske vi skulle komma fram till att den personen som pratar mycket har dålig självkänsla, aldrig blivit lyssnad på som barn, måste ha andras bekräftelse eller något sådant. Men i denna ytliga analys tycker jag bara dessa personer är egoistiska och självcentrerade.
Analysen:
Snett framför mig satt två kvinnor som verkade vara arbetskamrater och de skulle nog till Gävle på någon jobb-grej. Den ena var kanske i ca 60-års åldern och den andra strax över 40 kanske?
Hursomhelst, det jag kunde notera i denna konversation (och som jag tycker mig uppleva rätt ofta i andra relationer/konversationer också, det är det som gör denna analysen så spännande!) var att den ena kvinnan pratade om sig själv i princip hela tiden, (vilket då var kanske en timme som det tar till Gävle.)
Efter denna timmen visste jag ganska mycket om hennes liv och hennes relationer till olika personer i sin närhet. Om den andra kvinnan visste jag ingenting... hon fick ju aldrig chansen att uttrycka sig.
Och visst var det kanske så att hon den tysta kvinnan inte ville prata så mycket om sig själv, men hon fick ju inte ens chansen! Och kanske ville denna icke-pratande kvinnan ha det lite tyst, tänka, reflektera, läsa en bok eller nått? Men den andra malde på om sig, sin sitt, sina...
Jag kanske är dum och dömande, men det är nog få saker i relationer som jag kan störa mig så mycket på som när någon, utan att fråga de andra, tar all plats. Som hela tiden byter tillbaka samtalsämnet till sig själv. Som är så sjukt mycket centrum i sitt eget universum. Som ältar samma saker tusen gånger om och hela tiden vill ha de andras medhåll. Har man ingen känsla för att man inte själv borde prata konstant i en timme medan den andre inte får säga något alls? Hur tänker man då, tycker man själv att sitt eget liv är så mycket intressantare än andras så man måste prata om det hela tiden? Vad har man för bild av relationer och vänskap när man tror att man kan gå på om sitt eget hela tiden och sedan ska folk tycka att man är en schysst och trevlig person?
Jag kan ha fel. Kollegan kanske tyckte det var jätteintressant att höra allt den pratiga hade att berätta om. Det kanske finns relationer där någon tycker det är helt okej att lyssna i en hel timme och själv säga ca fem meningar. Det kanske är upp till den andre (en sådan som mig som inte vågar ta plats genom att armbåga mig fram utan väntar snällt på min tur - och fördelas inte turen till mig, ja då håller jag tyst) att ta mer plats? Ja jag vet inte.
Men jag vet att jag har svårt för personer som pratar konstant om sitt eget liv hela tiden utan att släppa in andra - och som dessutom pratar för mycket om sitt privatliv på offentliga platser där alla kan höra.
I en mer djup analys kanske vi skulle komma fram till att den personen som pratar mycket har dålig självkänsla, aldrig blivit lyssnad på som barn, måste ha andras bekräftelse eller något sådant. Men i denna ytliga analys tycker jag bara dessa personer är egoistiska och självcentrerade.
 |
| 2014-12-09 /ia |
Kärlek!
från dagens gnällspik / Ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar