tisdag 13 januari 2015

Den naturliga konflikträdslan?

Jag tänkte komma med en reflektion igen som har sitt ursprung i den KBT-kursen jag läste i höst. Det var mycket kloka saker jag fick chansen att fundera över (t.ex. det här om acceptans)

Något av det jag fick nya tankar om var detta med grupptillhörighet samt hur vi biologiskt har många arv från läääänge sedan när det var lönsamt att reagera på vissa sätt. T.ex. ser man ett lejon som  är livsfarligt så säger kroppen åt dig att fly: du får olika fysiologiska reaktioner som gör dig beredd på flykt. Alla dessa fysiologiska reaktioner som inriktade oss på att endera fly eller slåss hade ett enda mål: överlevnad. Och det är ju de gener som har överlevt och varit lyckosamma som har förts vidare.

Och nu till det dagens inlägg ska handla om: För att kunna överleva var det naturligt att följa gruppen. Att se av de andras misstag och lära sig, att följa gruppen och inte göra egna utsvävningar som kunde kosta livet - att trotsa majoriteten kunde innebära livsfara.
Och som sagt, mycket av det som var livsregler för överlevnad förr i tiden hänger genetiskt med oss idag. Det är svårt att trotsa biologi.

Så kopplingen till nutid: Jag tänker att det inte alls är konstigt att vi vill följa gruppen, göra som alla andra, faller för grupptryck och inte alltid vågar stå upp för det vi själva tycker och tror på när det går emot den stora gruppens åsikter. Och därmed kanske jag inte behöver döma mig själv så hårt när jag känner att jag inte vågar gå emot den allmänna åsikten i någon fråga. Det ligger ju liksom naturligt nedlagt i oss.

Och visst känns det så tydligt? Visst tycker de allra flesta av oss att det är bekvämt att hålla med och obekvämt att gå emot det majoriteten står för? Visst är de flesta människor ganska konflikträdda och är måna att bli omtyckt av nästan alla? Vi människor är flockdjur, det är oerhört viktigt för oss att få tillhöra gruppen.

Därmed har jag inte sagt att man, jag, inte ska kämpa för att våga stå på sig. Det är ju ett mål jag har: att inte vara helt beroende av att alla ska tycka om mig och tycka som jag utan mer våga stå upp för det jag tror på, våga stå upp för svaga personer i samhället och inte vara lika rädd för kritik. Det är svårt.

Men min poäng är denna: Man behöver inte känna sig dum och feg för att man är konflikträdd, det är enligt min slutsats ganska naturligt att vara det. Så, kämpa på om du som precis som jag känner att du skulle vilja våga lite mera. Men döm inte dig själv när du misslyckas. Det är klart förlåt-bart att man råkar följa med mängden istället för att ryta ifrån.
Vem kastar sig frivilligt i lejonets gap om man kan slippa undan?

Solen står lågt över Elsborg i vintertid.

Kärlek! /ia

Inga kommentarer: