trots att jag ibland gnäller över tidsbristen, som i förra inlägget, så är jag ändå SÅ tacksam för den vändning livet tagit.
För det sociala livet, som blomstrar. För att tiden inte längre är ett hot utan en brist. Att ensamtid är något eftersträvansvärt som man får i lagom dos, inte något nödvändigt ont man måste genomlida.
Jag är inte rädd för helger längre. Inte rädd för tomma dagar i almanackan, de ses som en välsignelse.
Jag är så tacksam. För även om jag inte har tid att blogga som jag vill, så mår jag iallafall väldigt bra. Bättre än någonsin. Ingen matångest. Ingen ensamhet.
Jag är så tacksam för mina vänner, gamla som nya. För mina fina, roliga arbetskamrater. För Mikael, som varje dag gör mig trygg och glad.
Tack Gud att du välsignar mig så enormt mycket.
Kärlek!/ia
För det sociala livet, som blomstrar. För att tiden inte längre är ett hot utan en brist. Att ensamtid är något eftersträvansvärt som man får i lagom dos, inte något nödvändigt ont man måste genomlida.
Jag är inte rädd för helger längre. Inte rädd för tomma dagar i almanackan, de ses som en välsignelse.
Jag är så tacksam. För även om jag inte har tid att blogga som jag vill, så mår jag iallafall väldigt bra. Bättre än någonsin. Ingen matångest. Ingen ensamhet.
Jag är så tacksam för mina vänner, gamla som nya. För mina fina, roliga arbetskamrater. För Mikael, som varje dag gör mig trygg och glad.
Tack Gud att du välsignar mig så enormt mycket.
Kärlek!/ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar