i Psaltaren (en av böckerna i Bibeln) står det mycket kloka ord om Gud. Det är som en bönbok med mycket känslor inför Gud: tacksamhet, glädje, frustration, ilska, tvivel osv.
för några dagar sedan var det några ord som liksom drabbade mig extra, extra mycket.
För jag kände: det där är mitt liv. Det är det där som hänt, det är precis det där Gud gjort för mig.
Såhär stod det:
Gud ger de ensamma ett hem
och de fångna frihet och lycka. Ps 68:7
så stora ord. när man vet att de inträffat i sitt eget liv. för det är ju precis så.
ska försöka säga det relativt kortfattat.
rad 1: Gud ger de ensamma ett hem.
jag kände mig ofta ensam. och jag tror att det var den ensamhetskänslan som gjorde min sjukdom, ätstörningarna, ännu värre. jag kände mig ensam och isolerad eftersom jag hade ett stort svart hål på insidan som jag inte kunde dela med mig av till någon. jag kunde inte berätta om alla de sjuka tankarna kring vikt, kilon, kalorier, mat, kropp, träning, ångest, självdestruktivitet som hela tiden rusade runt i mitt huvud.
Men nu har Gud gett mig ett hem.
På ett sätt också rent materiellt/fysiskt. Det känns helt annorlunda att bo själv denna gång jämfört med förut. Jag trivs. Jag är inte alls på samma sätt rädd för mitt eget sällskap. Jag kan bjuda hem folk. Jag har mycket vänner att umgås med. Jag har en famn som ger mig närhet och värme.
Det var ju lite struligt innan jag fick den här lägenheten. Och man skulle kunna kalla det 'slump' att det blev som det blev. Men jag tror inte det. Allt löste sig så bra. Katter, läget, 2:a, snabb inflytt, möblerat osv osv.
Så Ja. jag tror att Gud såg att det var min ensamhet som plågade mig allra mest. Och efter tre intensiva månader i Indien där man var omgiven av människor hela tiden, och jag insåg hur bra jag mådde av det, så har Gud fortsatt att rädda mig från den där ensamheten. Gång på gång på gång. Han välsignar mig, och det gör mig så TACKSAM.
rad 2: och de fångna frihet och lycka.
ja mycket står ju här ovanför. Såklart man känner sig super-fången när man har en ätstörning, och lite annan ångest (prestation, att inte räcka till osv osv). man är dels fången i sin egen otillräckliga kropp, som man avskyr. Man är totalt fången och o-fri i tankarna. Ekorrhjul som inte går att stoppa. Negativa tankar som snurrar hela, hela tiden. Man är fången i ensamheten, att ingen vet vem man är (eftersom man inte visar det). Ibland känner man sig fången inför Gud, eftersom man tror att man inte räcker till.
Det var svårt att känna frihet och lycka.
Men det kan jag göra nu. Helt och fullt. Till 100%. Inte alltid såklart, men jag kan göra det. Jag kan njuta av livet och vara glad.
Mat är nästintill okomplicerat. Frihet. Jag är så tacksam för livet. För vänner, jobb, familj, träning, kärlek, mat, vardagsglädje osv osv.
Härligt va? :)
kärlek! /ia
för några dagar sedan var det några ord som liksom drabbade mig extra, extra mycket.
För jag kände: det där är mitt liv. Det är det där som hänt, det är precis det där Gud gjort för mig.
Såhär stod det:
Gud ger de ensamma ett hem
och de fångna frihet och lycka. Ps 68:7
så stora ord. när man vet att de inträffat i sitt eget liv. för det är ju precis så.
ska försöka säga det relativt kortfattat.
rad 1: Gud ger de ensamma ett hem.
jag kände mig ofta ensam. och jag tror att det var den ensamhetskänslan som gjorde min sjukdom, ätstörningarna, ännu värre. jag kände mig ensam och isolerad eftersom jag hade ett stort svart hål på insidan som jag inte kunde dela med mig av till någon. jag kunde inte berätta om alla de sjuka tankarna kring vikt, kilon, kalorier, mat, kropp, träning, ångest, självdestruktivitet som hela tiden rusade runt i mitt huvud.
Men nu har Gud gett mig ett hem.
På ett sätt också rent materiellt/fysiskt. Det känns helt annorlunda att bo själv denna gång jämfört med förut. Jag trivs. Jag är inte alls på samma sätt rädd för mitt eget sällskap. Jag kan bjuda hem folk. Jag har mycket vänner att umgås med. Jag har en famn som ger mig närhet och värme.
Det var ju lite struligt innan jag fick den här lägenheten. Och man skulle kunna kalla det 'slump' att det blev som det blev. Men jag tror inte det. Allt löste sig så bra. Katter, läget, 2:a, snabb inflytt, möblerat osv osv.
Så Ja. jag tror att Gud såg att det var min ensamhet som plågade mig allra mest. Och efter tre intensiva månader i Indien där man var omgiven av människor hela tiden, och jag insåg hur bra jag mådde av det, så har Gud fortsatt att rädda mig från den där ensamheten. Gång på gång på gång. Han välsignar mig, och det gör mig så TACKSAM.
rad 2: och de fångna frihet och lycka.
ja mycket står ju här ovanför. Såklart man känner sig super-fången när man har en ätstörning, och lite annan ångest (prestation, att inte räcka till osv osv). man är dels fången i sin egen otillräckliga kropp, som man avskyr. Man är totalt fången och o-fri i tankarna. Ekorrhjul som inte går att stoppa. Negativa tankar som snurrar hela, hela tiden. Man är fången i ensamheten, att ingen vet vem man är (eftersom man inte visar det). Ibland känner man sig fången inför Gud, eftersom man tror att man inte räcker till.
Det var svårt att känna frihet och lycka.
Men det kan jag göra nu. Helt och fullt. Till 100%. Inte alltid såklart, men jag kan göra det. Jag kan njuta av livet och vara glad.
Mat är nästintill okomplicerat. Frihet. Jag är så tacksam för livet. För vänner, jobb, familj, träning, kärlek, mat, vardagsglädje osv osv.
 |
| 'ett glas vin och en vän...' |
Härligt va? :)
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar