jag inser att jag aldrig kan aldrig leva upp till kraven.
framförallt inte till kraven jag har på mig själv. kraven andra har på mig. kraven (jag inbillar mig?) Gud har på mig.
jag tänker att om jag levt på Bibelns tid hade tex. Paulus hånskrattat åt mig och mitt liv, mitt bristfälliga sätt att vara lärjunge. åt vad jag prioriterar. hur lite jag ber. hur lite tid jag lägger på församlingen. hur viktigt träning och massa andra 'värdsliga' saker är för mig. att jag helst inte vill lida för min tro om jag slipper. att jag mest vill leva gott och lyckligt.
(ett litet exempel: igår skulle jag undervisa lite på ungdomssamlingen i kyrkan. med temat miljö, pengar, konsumtion osv. att det är en utmaning som svensk kristen att tänka på ett medvetet sätt runt detta. och vet ni vad jag ägnade dagen åt igår, innan samlingen?
- Jo, shoppade kläder. som väl knappast var livsnödvändiga att ha. dubbelmoralens kvinna? )
som jag känner finns det två alternativ att välja på när jag känner såhär:
1. jag tänker att jag skulle vilja skita i allt. sluta sträva. sluta försöka nå dit jag aldrig kommer nå.
om jag slutar försöka kan ju ingen anklaga mig för att misslyckas. gå in i livet med inställningen att bara vara så lycklig som möjligt och ta allt det goda jag kan få. inte ens försöka leva upp till kraven.
Ge upp, inse att uppdraget som kristen lärjunge var för svårt för mig.
men finns ett annat alternativ också.
2. berätta för Jesus hur jag känner. att jag inte pallar kraven. att jag misslyckas. att jag kanske inte är den jag borde vara. att jag känner oro, rädsla, skuld.
inte tillräckligt duktig. Att jag INTE VILL vara duktig. att jag ibland vill skita i allt och bara vara, glömma. gömma mig.
strunta i mitt uppdrag och min kallelse.
jag väljer att berätta ärligt hur jag känner. och att det är just därför jag behöver honom, Jesus. för att jag inte orkar själv på egen hand. att jag behöver hans befrielse från prestationen. att jag behöver någon som inte dömer mig när jag misslyckas.
Och jag tror faktiskt inte Jesus hade skrattat åt mig eller mitt liv.
Han sa ju såhär, (jag får hela tiden gå back-to-basic)
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Matt 11:28-30
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
förresten vill jag säga en sak.
denna blogg har jag främst vigt åt att skriva om tro och sånt, 'seriösa' saker. mina lite djupare tankar.
så om det alltid verkar som jag är lite tungsint eller as-djup så är det inte riktigt så. men det är den sidan av mig jag väljer att visa på just den här plattformen.
mitt flamsiga vardagsliv lämnar jag utanför. den vanliga glada tjejen. (finns lite mer om sånt på twitter, @ialindstrm , om man vill läsa om hur jag är rädd att få en Anja Pärson röv och sånt, haha)
kärlek! /ia
framförallt inte till kraven jag har på mig själv. kraven andra har på mig. kraven (jag inbillar mig?) Gud har på mig.
jag tänker att om jag levt på Bibelns tid hade tex. Paulus hånskrattat åt mig och mitt liv, mitt bristfälliga sätt att vara lärjunge. åt vad jag prioriterar. hur lite jag ber. hur lite tid jag lägger på församlingen. hur viktigt träning och massa andra 'värdsliga' saker är för mig. att jag helst inte vill lida för min tro om jag slipper. att jag mest vill leva gott och lyckligt.
(ett litet exempel: igår skulle jag undervisa lite på ungdomssamlingen i kyrkan. med temat miljö, pengar, konsumtion osv. att det är en utmaning som svensk kristen att tänka på ett medvetet sätt runt detta. och vet ni vad jag ägnade dagen åt igår, innan samlingen?
- Jo, shoppade kläder. som väl knappast var livsnödvändiga att ha. dubbelmoralens kvinna? )
som jag känner finns det två alternativ att välja på när jag känner såhär:
1. jag tänker att jag skulle vilja skita i allt. sluta sträva. sluta försöka nå dit jag aldrig kommer nå.
om jag slutar försöka kan ju ingen anklaga mig för att misslyckas. gå in i livet med inställningen att bara vara så lycklig som möjligt och ta allt det goda jag kan få. inte ens försöka leva upp till kraven.
Ge upp, inse att uppdraget som kristen lärjunge var för svårt för mig.
men finns ett annat alternativ också.
2. berätta för Jesus hur jag känner. att jag inte pallar kraven. att jag misslyckas. att jag kanske inte är den jag borde vara. att jag känner oro, rädsla, skuld.
inte tillräckligt duktig. Att jag INTE VILL vara duktig. att jag ibland vill skita i allt och bara vara, glömma. gömma mig.
strunta i mitt uppdrag och min kallelse.
jag väljer att berätta ärligt hur jag känner. och att det är just därför jag behöver honom, Jesus. för att jag inte orkar själv på egen hand. att jag behöver hans befrielse från prestationen. att jag behöver någon som inte dömer mig när jag misslyckas.
Och jag tror faktiskt inte Jesus hade skrattat åt mig eller mitt liv.
Han sa ju såhär, (jag får hela tiden gå back-to-basic)
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Matt 11:28-30
förresten vill jag säga en sak.
denna blogg har jag främst vigt åt att skriva om tro och sånt, 'seriösa' saker. mina lite djupare tankar.
så om det alltid verkar som jag är lite tungsint eller as-djup så är det inte riktigt så. men det är den sidan av mig jag väljer att visa på just den här plattformen.
mitt flamsiga vardagsliv lämnar jag utanför. den vanliga glada tjejen. (finns lite mer om sånt på twitter, @ialindstrm , om man vill läsa om hur jag är rädd att få en Anja Pärson röv och sånt, haha)
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar