jag vill inte vara någon liten lort (som Skorpan skulle ha sagt)

i fredags pratade de lite om Dawit Isaak på nyheterna, relaterat till att det var pressfrihetens dag. en dag där FN uppmärksammar och hedrar de som kämpar för pressfrihet, rätten att uttrycka sig, världen över.

Dawit, som alltså är en svensk medborgare, har snart suttit fängslad i Eritrea i snart 12 år.
TOLV ÅR! det är helt sjukt. utan rättegång, utan rättigheter, utan dom. bara fängslad. förmodligen torterad och väldigt illa åtgången. han har diabetes och får troligen inga mediciner. han och de andra fångarna får inte ta emot några besök.
varför, vad straffas han för?: han använde ordet och sin skrivande penna. skrev fritt och kritiskt. mot en regim som inte tål sånt.

(här kan intresserade läsa mer: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dawit-isaak-har-varit-fangslad-4240-dagar_8140910.svd )

vi ska vara SÅ tacksamma att vi bor i ett land som Sverige. där det, än så länge, är någorlunda fritt att tänka, tycka, uttrycka vad man vill. även om man kanske får några sneda ögon på sig så blir man iallafall inte fängslad och torterad. så ser det inte ut i alla delar av världen. 

och jag, som själv tycker om, älskar, att skriva och som har några avlägsna journalistdrömmar, blir så illa berörd.
pressfriheten är oerhört viktigt.! jag drömmer om att kunna ha en vass tunga, vass penna, mot det man tycker är fel. mot orättvisor, förtryck och våld. det borde få vara en rättighet att uttrycka sig som man vill. (så länge det inte handlar om personliga påhopp och så då!). 


jag beundrar honom, Dawit. liksom jag beundrar t.ex. Martin Schibbye och Johan Persson, journalist och fotograf som nyligen var fängslade i Etiopien i 14 månader. liksom jag beundrar Martin Luther King, Moder Theresa, Jesus.

de är/var beredda att offra något för det de tror på. för någon annans skull. de är beredda att bli fängslade för pressfriheten, för att skriva om makt och diktaturer. för att hjälpa och belysa situationen för de små, förtryckta människorna. beredda att ta ett skott i bröstet. beredda att dö. för mänsklighetens skull.

och jag skulle också vilja vara sådan. en människa fylld med mod och handlingskraft. någon som vågar stå upp. någon som vågar göra det den tror på. någon som vågar säga nej till orättvisor och förtryck. någon som gör något mer med sitt än att pilla sig i naveln.
jag drömmer naivt och stort. om att någon gång får vara där det bränns. att kanske våga stå i en krigszon med kulorna vinande runt huvudet. eller att våga leva bland kackerlackor och löss på världens mest avlägsna plats. att våga åka till katastroferna och se skiten i vitögat.
och få betyda något gott. 

men jag är rädd för det också, såklart. älskar, älskar det fina vardagslivet. den enkla lyckan. rädd att gå miste, rädd att offra, rädd att bli olycklig.

men jag är minst lika rädd för att dö och veta att jag inte gjorde det jag borde ha gjort med mitt liv. rädd att inte lyssna till hjärtat. 

så Gud, min bön är att få  'rädda världen' i lite lagom dos. det vore väl bra, hehe ;)

"Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan."

kärlek! /ia