jag bär din luft i mitt bröst

är ju hem-hemma i Baggbo idag.

och nu när jag bott i stan i lite över en månad uppskattar jag det. miljöombytet.
(har märkt att jag typ får ångest av att gå på stan. iallafall gå på stan och prova kläder. bläääää! - jag börjar bli en riktig lantistjej tror jag, praktiskt och rejäl som storasyster Anna)

men landet.
lugnet. friden. speciellt nu på våren, så sjuuuukt vackert tycker jag. ljusgrönt. soligt. fåglarna kvittrar. vitsippor överallt.

dricker kaffe med mamma.
sol-vilar lite på uteplatsen.
och jag går ner i vitsippeskogen. min gamla barndomsskog. och jag får så mycket minnen. känslor.

och där. jag börjar nästan gråta av tacksamhet och lycka. blir känslig. när jag tänker på hur jag känner och hur jag har det. nu.
skillnaden är så enorm. att äntligen, efter många år, igen (fast ännu mycket mer än förr) känna sig FRI.
jag kan njuta av livet och våren. vara glad och lycklig. och det känns så stort, så stort. ja så stort att jag blir tårögd.

jag känner mig till typ 95% (?) fri från mina ätstörningar. och det gör livet så fritt och vackert. och så mycket enklare. jag är så glad att ångesten inte fångar mig längre, inte håller mig i sina klor.

och det är liksom inte så att jag är som tillbaka som den jag var innan sjukdomen. nä. det är bättre än så. känner mig liksom 100% starkare och friare och gladare och lyckligare nu än innan. som att jag var en o-fri liten rädd flicka, och  nu är en stark, ganska klok och mogen ung kvinna. (ibland är jag fortfarande som en jäkla barnrumpa, haha).

så yes.
all skit förde med sig något mycket gott till slut.

visst.
ibland är det fortfarande jobbigt efter att jag ätit. speciellt om man ätit 'för mycket' eller något 'onyttigt'. MEN jag låter inte ångesten besegra mig eller ta över mig längre. jag lyder den inte. jag sticker inte ut och går/springer direkt efter maten för att jaga bort den. jag vill inte vara destruktiv mot mig själv. jag tar inte ut min ilska på andra.

nä, istället stannar jag kvar. i kroppen. vilar. sitter still. väntar ut..... och vips, efter en stund är den borta. den där ångesten. och jag kan återigen känna mig glad och lycklig och tacksam.
ta min promenad, min inte för att jag känner mig jagad, utan för att jag har lust och för att jag vill.

ja, jag är så lycklig där jag går. i vitsippeskogarna. för jag är fri.

och jag är ok med mig själv. jag har frid med Gud. prestationsångesten är borta. min känsla av otillräcklighet inför föräldrarnas förväntningar är borta. det är vår. det är varmt. jag är kär. det är VACKERT.

livet är vackert och jorden är vacker.

vårkänslor. i allra högsta grad.
fina känslor.

jaha, man skulle kunna sammanfatta såhär: ibland känner jag mig som att jag måste vara jordens lyckligaste tjej.

vilken lyx och vilket privilegium att få känna så.

kärlek! /ia