Är lchf etiskt försvarbart?

på senare år har ju det här med LCHF blivit en populär diet/livsstil/viktminskningsmetod. alltså att man äter mindre av kolhydrater och mer fett.

eller snarare är det väl så att det är protein som blivit väldigt på tapeten. protein, protein, protein. i vissa (tränings och fitness mest kanske) kretsar verkar protein blivit som en jäkla religion. proteinpannkakor, proteinfluff, proteindrinkar, proteinpulver, proteinsnacks/godis osv osv.

och vi äter mycket kött. 
och det kan säkert vara bra. protein är bra. men det är dyrt också. och då menar jag inte dyrt som i pengar, utan det är dyrt med tanke på jordens resurser.

jag har själv provat lchf, i light version. (jag blev ju förut helt kåt i allt som kunde ge viktminskning. heh. tragiskt. ) och visst, man kan säkert gå ner i vikt och må bättre av en lchf-anpassad kost. och är man överviktig och för sin hälsas skull behöver gå ner, ok fine med mig. som något temporärt.

för faktum är ju att LCHF knappast är det enda sättet att gå ner i vikt, om man nu behöver göra det. det handlar ju om kalorier in och kalorier ut. och många tror jag framförallt skulle må bättre av att röra på sig mera.


så, varför min lchf-kritik? (och jo, jag erkänner, jag är själv fortfarande kvar lite i tänket)

Jo.
för att (återigen): alla kan inte göra som vi. 
vi i västvärlden.

det kostar oerhört mycket mer energi att producera kött än spannmål. för då ska ju liksom kossan först äta upp det där spannmålet, som hade kunnat vara människoföda, för att sedan omvandlas till kött som vi ska äta. och massvis av energi går till spillo. (det finns siffror på det här men jag kan dem inte. skulle kunna vara att det typ går åt tio kilo spannmål för ett kilo kött??)

människor i världen svälter ihjäl.
tänk om alla människor, (t.ex. hela Indiens befolkning där nästan alla är vegetarianer), skulle börja äta kött. det skulle vara helt ohållbart! 

så därför skulle jag vilja sticka ut hakan lite och säga att LCHF är ganska egoistiskt. det är kortsiktigt tänkt, det funkar ju liksom inte i längden. det kanske är bra för mig, men inte bra för världen/jorden/naturen/resurserna/andra människor.

(men vårat tänk är väl ganska präglat av: jag gör vad jag kan göra. det är min rättighet)

därför övar jag mig faktiskt lite på att klara av att äta kolhydrater igen. inte för min egen skull, utan för andras. för att kolhydrater är så mycket mer klimatsmart att producera.

en annan grej som är lite komisk tycker jag (och jo, jag är ju inkluderad i den här kategorin, också ). det är ju att när vi sedan proppat oss fulla med kött och energi, så vad gör vi: jo, går till gymmet. för att göra allt för att bli av med energin igen. utan att något egentligt 'riktigt arbete' utförs. energi som svettas ut i maskiner. till, egentligen, ingen nytta alls för någon annan eller för vår värld. (jo klart vi ska träna, vi mår bra av det, behöver det)

som sagt, jag gör det med. det är kul. och nyttigt, för mig.

MEN jag tänker på arbetarna jag såg i Indien. männen som mitt på blanka dagen i stek-sol och nästan 40gradig värme sliter som djur för att gräva ut ett dike. för hand. de är smala och seniga. 
och jag tänker på vad de skulle tänkt om vår livsstil: proppa i oss överflöd av kött för att sedan gå till ett gym och göra av med all energi igen. jag tror de hade kallat oss för idioter. 

visst är det liiiite konstigt/snedvridet? 

jag och M. diskuterade lite om det här med pengar och rika och fattiga och svält och sånt för någon dag sedan. och precis som han sa: det är egentligen konstigt och sjukt att vi klarar av att skicka astronauter och raketer till rymden, men att vi inte klarar av att se till att alla människor på jorden har mat för dagen.

jag tror att vi kan om vi VILL. inte utrota all svält och allt ont kanske. men jag tror vi kan mer och bättre än såhär iallafall. 

(idag har jag ätit köttfärs och kebab.

 heja mig! - fröken stor i mun och liten i handling, haha) men försöker att inte äta så extremt mycket kött.

kärlek! /ia