åh dessa människor, alla dessa människor...
.... som har hål i hjärtat. som är så olyckliga. mår så dåligt.
det gör SÅ ont i mig.
men jag älskar ändå när de öppnar sig, berättar. jag vill veta. vill se in i mörkret, i verkligheten, inte blunda.
skulle vilja hjälpa, om jag bara kunde.
det är så mycket trasigt.
hela tiden.
nån är yr i huvudet och lite blå runt ögat och jag frågar hur det är. och det visar sig vara sambon som slagit/sparkat. vad säger man då liksom? öhh oj.??
men jag försöker iallafall. försöker lyssna, peppa, trösta. vara en vän. nån som bryr sig.
och jag träffar honom. en sån där ung kille som bara biter sig fast i hjärtat på mig. som säger att han ev. flippar ur och slår ner mig när jag ska sticka honom i armen. men när man inte backar, inte visar rädsla utan istället är öppen och vågar sitta kvar där framför honom.... ser honom, intresserar mig för honom,
...visar han sig vara världens trasigaste människa.
som ursäktar sig för sina rispor i handleden.
och jag kanske går långt utanför min yrkesproffesionalitet när jag istället för att bara ta de där proverna och lämna grabben i väntrummet så sitter jag kvar och lyssnar.
lyssnar på hans livsberättelse.
och frågar. saker jag kanske inte har att göra med. men jag frågar om hans liv.
och det gör fucking ont i hjärtat när en 20 åring har testat alla tunga antidepressiva medel som finns. som har x-antal suicidförsök i bagaget. som blir tvångsintagen. som blev lämnad som 11-åring. som har varit i diverse idiotiska fosterhem.
och tjejerna med ätstörning. med det stora, stora svarta hålet i hjärtat. ångesten. och föräldrarna som inte orkar. otillräckligheten. kampen.
och jag känner att jag bara vill vara som en stor fluffig hönsmamma och ta alla stackars trasiga människor under mina vingar.
jag vill bara krama och omsluta och säga: heeey, det blir bra, det blir bättre. jag vill säga: det finns ett hopp, det finns en ljusning. det finns en Gud.
jag vill berätta om allt vackert i livet. om hur bra det kan kännas. även om det en gång varit svart. jag vill dela med mig.
varför mår människor så dåligt? varför kan inte alla bara få vara lyckliga? älskade och omtyckta.
och framförallt skulle jag vilja berätta om en Gud och om en man. han heter Jesus. jag skulle vilja säga att de är älskade och skapade av någon som tycker de är perfekt vackra, eftersom de är efter hans vilja och hans avbild. jag skulle vilja säga att de är värda så mycket mycket MER och bättre än att bli slagna, än att trycka i sig tabletter och skära sig, än att svälta och hata sig själva.
jag vill säga att det finns frid och lugn. harmoni. att VETA att man är en älskad människa bra som man är.
att det finns en mening med livet. att det finns någon som skapat dig med en fantastiskt stor och vacker plan för ditt liv.
jag skulle vilja få människor att våga drömma stort. stort och vackert.
men jag kan inte allt det där.
jag kan inte stoppa in alla människor under mina tunna vingar.
jag räcker inte till.
jag är feg och rädd.
men jag ber att Gud ska täcka upp där jag själv brister.
där jag själv inte vågade kläcka ur mig om hans storhet så ber jag att den unga killen ska få se den ändå.
eller att jag ska få en ny chans..
men kanske det ändå betyder något. att jag försöker lyssna och se människan.
mitt hjärta blöder när jag ser all trasighet.
men åtminstonde märker jag vad jag brinner för. och jag är glad att jag bryr mig.
kärlek! /ia
.... som har hål i hjärtat. som är så olyckliga. mår så dåligt.
det gör SÅ ont i mig.
men jag älskar ändå när de öppnar sig, berättar. jag vill veta. vill se in i mörkret, i verkligheten, inte blunda.
skulle vilja hjälpa, om jag bara kunde.
det är så mycket trasigt.
hela tiden.
nån är yr i huvudet och lite blå runt ögat och jag frågar hur det är. och det visar sig vara sambon som slagit/sparkat. vad säger man då liksom? öhh oj.??
men jag försöker iallafall. försöker lyssna, peppa, trösta. vara en vän. nån som bryr sig.
och jag träffar honom. en sån där ung kille som bara biter sig fast i hjärtat på mig. som säger att han ev. flippar ur och slår ner mig när jag ska sticka honom i armen. men när man inte backar, inte visar rädsla utan istället är öppen och vågar sitta kvar där framför honom.... ser honom, intresserar mig för honom,
...visar han sig vara världens trasigaste människa.
som ursäktar sig för sina rispor i handleden.
och jag kanske går långt utanför min yrkesproffesionalitet när jag istället för att bara ta de där proverna och lämna grabben i väntrummet så sitter jag kvar och lyssnar.
lyssnar på hans livsberättelse.
och frågar. saker jag kanske inte har att göra med. men jag frågar om hans liv.
och det gör fucking ont i hjärtat när en 20 åring har testat alla tunga antidepressiva medel som finns. som har x-antal suicidförsök i bagaget. som blir tvångsintagen. som blev lämnad som 11-åring. som har varit i diverse idiotiska fosterhem.
och tjejerna med ätstörning. med det stora, stora svarta hålet i hjärtat. ångesten. och föräldrarna som inte orkar. otillräckligheten. kampen.
och jag känner att jag bara vill vara som en stor fluffig hönsmamma och ta alla stackars trasiga människor under mina vingar.
jag vill bara krama och omsluta och säga: heeey, det blir bra, det blir bättre. jag vill säga: det finns ett hopp, det finns en ljusning. det finns en Gud.
jag vill berätta om allt vackert i livet. om hur bra det kan kännas. även om det en gång varit svart. jag vill dela med mig.
varför mår människor så dåligt? varför kan inte alla bara få vara lyckliga? älskade och omtyckta.
och framförallt skulle jag vilja berätta om en Gud och om en man. han heter Jesus. jag skulle vilja säga att de är älskade och skapade av någon som tycker de är perfekt vackra, eftersom de är efter hans vilja och hans avbild. jag skulle vilja säga att de är värda så mycket mycket MER och bättre än att bli slagna, än att trycka i sig tabletter och skära sig, än att svälta och hata sig själva.
jag vill säga att det finns frid och lugn. harmoni. att VETA att man är en älskad människa bra som man är.
att det finns en mening med livet. att det finns någon som skapat dig med en fantastiskt stor och vacker plan för ditt liv.
jag skulle vilja få människor att våga drömma stort. stort och vackert.
men jag kan inte allt det där.
jag kan inte stoppa in alla människor under mina tunna vingar.
jag räcker inte till.
jag är feg och rädd.
men jag ber att Gud ska täcka upp där jag själv brister.
där jag själv inte vågade kläcka ur mig om hans storhet så ber jag att den unga killen ska få se den ändå.
eller att jag ska få en ny chans..
men kanske det ändå betyder något. att jag försöker lyssna och se människan.
mitt hjärta blöder när jag ser all trasighet.
men åtminstonde märker jag vad jag brinner för. och jag är glad att jag bryr mig.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar