som sagt: soligt väder = dåligt bloggande. får vara helt ok tycker jag. det är ju något man gör för att man har lust och vill, inte för att man borde och måste. (måste påminna mig om det ibland bara....)
ibland blir jag lite förvirrad och trött.
på att vara en sån känslomänniska.
jag kan bli förvirrad och trött av mina humörsvägningar. vad är det som händer då liksom? är det bara fysik och blodsocker och endorfiner och för lite sömn det handlar om?
ibland blir jag lite förvirrad och trött.
på att vara en sån känslomänniska.
eller är det psyke och själ och ande och hjärta?
jag kan bli förvirrad av av kroppen och tankar. som svänger hit och dit. om mat och träning och sånt där. lite tröttsamt. även om det allra oftast är hanterbart och går bra.
jag kan bli förvirrad av vädret och glädjespratten av solen och samtidigt rastlösheten den skapar. oron i kroppen: jag kan inte sitta still. jag kan inte stanna inne. 'alla andra' har så jätteroligt utan mig en sån här fin sommarkväll när jag är hemma/jobbar.
det här vädret och våren kan få mig att vilja gråta för att det är så vackert. det kan få mig att vilja skratta och skrika högt av glädje. våren rör mig.
ja, det är härligt men det är tur att det inte är vår jämt för då skulle jag nog gå sönder och sprängas. känslostormar.
det är nog därför jag har en sådan kärlek till hösten - den kommer med lugn och harmoni.
jag kan bli förvirrad av kärleken. känslor som strömmar och rusar hit och dit.
jag kan bli förvirrad av Gud.
superpeppen ibland. tröttheten, litenheten och likgiltigheten ibland. när man inte vill och orkar stå upp. när man inte känner inspirationen att ropa ut från hustaken. när man inte vet vad som är rätt och fel och vilken väg man ska gå. när man glömmer bort nåden och kärleken och det blir en prestation.
OCH nu lät ju det här lite deppigt och negativt.
men så är det inte.
mer så att jag så ofta är så himla glad och lycklig nuförtiden att jag blir alldeles förvirrad och förvånad när jag inte är det.
som att allt ibland bara rusar på superfort och man knappt hinner stanna upp och tänka (men hellre det än grubblerietoch ensamheten)
Och jag har FRID. för jag vet att jag är på rätt väg. jag vet att det är rätt när man känner livsglädjen bubbla i bröstet.
Tacksamheten. kärleken. viljan att vara glad och göra gott. det kan aldrig vara fel.
jag vet att jag inte behöver 'prestera' hela tiden inför Gud. att han älskar mig 100% varje sekund ändå. att i Jesus kan jag vara fri. att jag får vara tyst, lyssna inåt och inte hela tiden babbla om honom utåt. man får akta sig för att bli urholkad och säga tomma ord.
Ja, för kanske hundratusende gången:
TACK. tack för livet, våren, vädret, Sverige, mat på bordet, min familj, Mikael, lägenhet, katter,vänner, ett religions- och tankefritt land, kyrkan och husgruppen, bloggar, jobb, att få vara ute, kroppen, träningen.
Ja allt så vackert i det fina livet.
men man måste inte vara 100% pepp precis jämt.... ibland räcker det med 99. ;)
jag kan bli förvirrad av av kroppen och tankar. som svänger hit och dit. om mat och träning och sånt där. lite tröttsamt. även om det allra oftast är hanterbart och går bra.
jag kan bli förvirrad av vädret och glädjespratten av solen och samtidigt rastlösheten den skapar. oron i kroppen: jag kan inte sitta still. jag kan inte stanna inne. 'alla andra' har så jätteroligt utan mig en sån här fin sommarkväll när jag är hemma/jobbar.
det här vädret och våren kan få mig att vilja gråta för att det är så vackert. det kan få mig att vilja skratta och skrika högt av glädje. våren rör mig.
ja, det är härligt men det är tur att det inte är vår jämt för då skulle jag nog gå sönder och sprängas. känslostormar.
det är nog därför jag har en sådan kärlek till hösten - den kommer med lugn och harmoni.
 |
| utsikten från gårdagens löprunda. helt okej! |
jag kan bli förvirrad av kärleken. känslor som strömmar och rusar hit och dit.
jag kan bli förvirrad av Gud.
superpeppen ibland. tröttheten, litenheten och likgiltigheten ibland. när man inte vill och orkar stå upp. när man inte känner inspirationen att ropa ut från hustaken. när man inte vet vad som är rätt och fel och vilken väg man ska gå. när man glömmer bort nåden och kärleken och det blir en prestation.
OCH nu lät ju det här lite deppigt och negativt.
men så är det inte.
mer så att jag så ofta är så himla glad och lycklig nuförtiden att jag blir alldeles förvirrad och förvånad när jag inte är det.
som att allt ibland bara rusar på superfort och man knappt hinner stanna upp och tänka (men hellre det än grubblerietoch ensamheten)
Och jag har FRID. för jag vet att jag är på rätt väg. jag vet att det är rätt när man känner livsglädjen bubbla i bröstet.
Tacksamheten. kärleken. viljan att vara glad och göra gott. det kan aldrig vara fel.
jag vet att jag inte behöver 'prestera' hela tiden inför Gud. att han älskar mig 100% varje sekund ändå. att i Jesus kan jag vara fri. att jag får vara tyst, lyssna inåt och inte hela tiden babbla om honom utåt. man får akta sig för att bli urholkad och säga tomma ord.
Ja, för kanske hundratusende gången:
TACK. tack för livet, våren, vädret, Sverige, mat på bordet, min familj, Mikael, lägenhet, katter,vänner, ett religions- och tankefritt land, kyrkan och husgruppen, bloggar, jobb, att få vara ute, kroppen, träningen.
Ja allt så vackert i det fina livet.
men man måste inte vara 100% pepp precis jämt.... ibland räcker det med 99. ;)
 |
| en av lediga dagens aktiviteter. yeah! |
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar