i vems armar ska du då bli hel?

-
Fick denna kommentaren nyligen:
"Ia hela min värld har rasat samman under den här veckan. Min bästis har gått ur församlingen (och det är en stor sak där jag kommer ifrån) och killen som jag älskar har träffat en annan. Jag ber och ber om styrka men det känns som om jag faller ihop. Hur ska jag orka gå vidare..."

Och eftersom det var skrivet anonymt, och jag vill självklart ställa upp och svara så gott jag kan, så får det bli ett svar här i bloggen. Men om någon någon gång vill skriva något, och ni tycker det är ok att jag vet vem ni är, men inte hela bloggvärlden, så är det hur fritt som helst att mejla mig på: ia_lindstrom@hotmail.com

Tillbaka till ovanstående:
Ett: jag blir rörd. Och berörd, för din skull! Och glad att du, vem du än är, vill höra av dig till mig.

Två: Jag tror jag kan säga, utan att ljuga, jag förstår, eller i alla fall delvis förstår, den smärta du känner just nu. För jag har varit med om något liknande. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om det här på bloggen, men när en av mina allra bästa vänner jag fann på bibelskolan, hon jag kanske delade mest tid med, som var min ”bästis”, några månader efter Betels slut berättade att hon tappat tron, inte gick till kyrkan längre osv. osv. så gjorde det SÅ ONT i mig. Dels av rent egoistiska själ (jag är INTE alltigenom god och helig direkt!). Ont att JAG, som nästan aldrig haft några nära, kristna vänner, att just JAG skulle mista detta igen. Inte mista vännen, för helt självklart, (älskade vän! Om du läser detta!) älskar jag dig/henne precis lika mycket som tidigare. Och har inga planer på att sluta umgås bara för at hon inte kallar sig kristen längre. MEN, det gjorde ändå oerhört ont för det kändes så TYPISKT, att det var just min bästa vän som inte ville veta av kristendomen längre. Jag som så väl behövde kristna, nära vänner, en av anledningarna till att gå bibelskola överhuvudtaget. Det gjorde ont när jag insåg att jag förlorat den kontakten som äntligen hade fört mig in i kristna sammanhang, hon som tagit mig med till Hönö, Frizon och som så öppenhjärtigt låtit hennes vänner bli mina vänner. Så, bland annat av den anledningen, blev det nu i sommar, ännu en sommar där jag inte kunde åka på några kristna konferenser osv, dels beroende på mkt jobb, men framförallt det gamla vanliga: Jag hade ingen att åka med. För jag känner inte tusen miljoners kristna….

Men aja, det var den egoistiska anledning till att det gjorde ont. Den andra, (för övrigt satt jag och lipade nästan hela vägen hem från frizon det året, när jag insåg hur det blivit, och för lite sömn och en förkylning på g, - sånt gör mig till en riktig grin-olle, haha). Den andra anledningen är att det gjorde ONT för det får mig att fundera: hur kan människor tappa tron? Kan jag också göra det? Vad får människor som verkar så övertygade att plötsligt ändra inrikning? Och varför Gud, gör du inte något åt det?
Och alla andra man sett lämna kyrkan…. Så JA, visst gör det ont!

Tre: Brustna hjärtan på grund av kärlek… Jag kan säga att jag nog förstår det med, för jag (trodde?) jag var kär en gång. Och blev dumpad. Och sviken på massa andra sätt, där bland annat att han var med en kompis till mig. Men jag vill inte skriva så mycket om det, av respekt till lite olika människor.

Fyra: Det viktigaste jag vill säga, förmedla, är: DU måste inte orka vidare, just nu., Du FÅR falla ihop.! Det är helt naturligt. Be inte att du ska kunna släppa detta lätt som en plätt och bara gå vidare. DET vore konstigt. Låt det göra ont! Gråt precis så många tårar du vill! Låt ingen säga åt dig ”ryck upp dig nu”. Om du kan och vågar, våga visa att du är ledsen. Håll inte upp någon fasad. Hitta någon att prata med. Eller skriv brev, till de här personerna. Det är ett hett tips. Skriv om du är besviken, hur du känner, ös ur dig all din bittra galla över dem. Sen kan det vara en väldigt smart ide att INTE posta de där breven. Men du har fått skriva hur du verkligen känner. Jag har gjort så, skrev till och med en gång ett brev till han, där jag berättade hur mycket jag hatade honom för att han hade förstört mitt liv. Drastiskt? Ja. överdrivet? Ja, kanske lite. Men det kändes så just då, och jag behövde få det ur mig. Försök inte vara tapper och stark hela tiden…

För då, när vi inte stänger in vår smärta längre, det är då den får en chans att faktiskt sakta läka ut. Till ett litet ärr, som visserligen fortfarande kan göra ont, men som inte plågar oss dag och natt längre. Som inte äter upp oss innefrån. Gud vill att vi ska vara ärliga. Var arg och ledsen när du är det. Släpp fram det. Passa samtidigt på att vara glad så fort du känner att du orkar och får en chans till det. Sen bryter du ihop igen. Precis så många gånger just DU behöver. Sen tror jag det är oerhört viktigt att förlåta. Såsmånigom, när man kan. För det är då man kan läka. Släppa det. Och jag tror Gud kan skapa en glädje i våra hjärtan, trots svårigheter. En himmelsk glädje. Men försök inte pressa fram den där glädjen. Den kommer när den kommer...

Den största av kramar!

Kärlek! /ia