looking for a place to hide away

-
Igår gick jag på stan med mina vänner, de skulle luncha tillsammans. Jag älskar egentligen sånt. På ett sätt. Men då ska man kunna sitta still och koppla av. Jag hade tänkt gå och träna. Och bara tanken på hur jag skulle må, vilka tankar jag skulle få om mig själv om jag struntade i ett träningspass för att äta lunch ute på stan, får ju mig att rysa. Så nej, det blev inget med det.

Imorn ska mina vänner ha en heldag med hotellfrukostbuffé, spa-dag, lunch, middag, drinkar, utgång. Tror ni jag kan vara med? Nej. Dels måste jag ju träna för vasaloppet. Men jag hade tänkt vara med på hotellfrullen först. Nu känns det otänkarbart. Buffé. Jag pallar inte. Pallar inte tanken på hur jag skulle må efteråt, hur många mil jag skulle anse mig tvungen att åka för att "sona mina synder". Skulle jag kunna koppla av och njuta av en sån där heldag, där det går ut på att unna sig, äta gott, umgås, vara stilla och lugn? Nej, otänkbart. Just nu i alla fall.

Ikväll skulle vi bowla med ungdomarna i kyrkan. Jag hade tänkt vara med. Men dels tröttheten, att jag varit borta ca 12h/dag hela veckan gör att jag inte orkar. Dels det, men också tanken på att behöva klä mig i jeans. Eller nått annat som sitter tajt. Jag pallar inte. Kanske jag går ner till kyrkan senare när man kan gömma sig i mjukisbyxor och stora tröjor. (Jobbet funkar tack och lov helt okej eftersom man har stora, lösa, bekväma sjukhuskläder på sig. I de känner man sig inte gravid i alla fall.)

Och allt jag äter innan och efter jag åker skidor plågar mina tankar. Jag vill att det j**** vasaloppet ska vara över snart!

Jag läser i Bibeln: ”ty det man blir underkuvad av är man slav under” och det skrämmer mig. När jag inser att vissa tankar fortfarande styr mitt liv.
Min mage är uppblåst, spänner och gör ont och har krånglat hela veckan – det får mig att känna mig gravid och äcklad.
Jag hinner aldrig gå ut på mina rogivande morgonpromenader - det får mig att känna mig som en lat människa utan karaktär.
Jag blir arg varje gång jag ser mig i en spegel på gymmet - vilket förfall.
Jag blir ledsen på min kropp när den inte verkar fatta vad ämnesomsättning är. Vissa dagar äter jag ganska lite, tror jag iaf, och jag blir ändå inte hungrig, det är bland det värsta jag vet. Att inte vara hungrig och ändå äta får mig att känna mig olustig och illa till mods.
Och jag vill leva på sallad och ägg. Inga kolhydrater och socker som bara gör mig stressad.

Och nu sitter jag, som vanligt, och tänker att jag måste skriva någon klok ursäkt för att posta ett sånt här inlägg. Be om förlåtelse för mig själv och för att jag inte är på topp just nu. Jag tänker att jag är patetisk som bloggar om detta. Som att jag sviker när jag inte orkar vara positiv. Som att jag borde säga ”förlåt för att jag mår dåligt ibland och för att jag bloggar om det”

Men banne mig. NEJ. Jag vill inte be om ursäkt för att jag har haft en sjukdom som är svår att ta sig ur. Jag vill vara stolt att jag trots allt kommit dit jag kommit. Jag vill inte skämmas för att jag ibland skulle vilja skrika högt och banka huvudet i en vägg. Det kanske finns fler som jag. Fler som inte orkar må toppen varje dag. Och jag vill förmedla: Det är ok…!

Och jo visst. Min starka önskan och längtan vore att ha någon jag kände det var självklart att höra av sig till och prata med när det blir såhär jobbigt. Att jag skulle våga. Eller bara nån att hänga med när jag inte orkar med mig själv och att vara ledsen själv. . Men nu är det inte så.. Det känns som jag borde ta mig i kragen och rycka upp mig istället. att jag bara är fånig.

Så om detta att skriva om det får mig att kunna hantera mina tankar något lite bättre så tänker jag inte skämmas. Det är väl bättre än att jag paniktränar? Bättre än att hyperventilera? Bättre än att tänka att man skulle vilja stoppa tusen knivar i kroppen på sig själv? (Jag gör inte det!!) Right?

(jag vägde mig igår, märks det att jag inte kan hantera sånt?? haha ..)

Kärlek! /ia.

Och heey! FÖRUTOM detta är jag glad, positiv och lycklig. Det är en STOR SKILLNAD från förr då det mesta var svart. Nu är det ”bara” lite ätstörningsåterfall.