I'm just as low as I was high the night before

Jag vill sällan lägga ut det jag skrivit (ja om det inte bara är massa trams förståss) precis alldeles när jag skrivit det. I rädsla för att blotta mig själv, hur jag känner precis just då. Men väntar man några dagar kan man ha distans.
så...

Det kommande skrev jag för ett tag sen. Det kan låta dystert och lesset. Men det var så jag kände just då. Och jag tror, vet, att det är bra att jag skriver när jag känner så. För det finns ju definitivt mer destruktiva sätt att ta ut sina känslor på än att gråta och skriva...

Nu idag mår jag bra tack. Och det är ju bara mänskligt. När jag är ledsen gråter (och kanske skriver) jag och när jag är glad ler och skrattar jag. Förhoppningsvis. Precis som det ska vara när man är människa. Lesset ibland, glatt ibland. Men däremot att vara smådeppigt jämt, där det mesta känns grått och trist och man varken är glad eller ledsen bara allmänt småsurig, så vill jag inte ha det. Så jag tackar Gud för riktiga känslor. Det är bra och skönt att gråta. Och det är bra och skönt att skratta.

_______________________________________________________

Salt.
Och sår.
Vassa kanter. Vassa armbågar.
Och blod.
På låtsas.
Och hunger. Efter värme.

Två som ler.
En som låtsas.
Som. Vill. Kunna. Unna.
Andra. Glädje.

Röda ögon.
Mot en ny morgon.
En ny sol.

Och ingen får se.
Dig.
När sminket är borta.
Runnit av. I en snöstorm.
Av salta tårar.

Vill skriva hela världen.
Men sitter fast. I en vägg.
Ett rum. Ett land. En värld.
Där det fina blir fult.
I skuggan, av mitt eget ego.

Trampar runt. I geggan.
Av det gamla.
Stryptagen.
Och ser inte dina ärr.
Skymd av mina egna.
Så liten, så liten på jorden.

Om du finns där.
Ta min hand.
Led mig rätt. Led mig hem.

/ia

feb -11.

(och om någon tror att den fattar vem och vad och vilka det handlar om så tror ni nog fel. det finns ett hav av hemligheter och jag älskar att vara kryptisk)

/ia