Ia

Hej.

Visst är det inte bara jag som får såna där vill-ha-vad-alla-andra-har dagar? Säg att det inte är så! Dagar när man är så sjukt kass på att glädjas över det man har.

Dagar när alla andra verkar ha såna perfekta liv, de är vältränade, eller orkar i alla fall träna (ibland känns det som mina benmuskler ska dö i flera dagar efter ett träningspass…), de går på massa coola fester som du inte är bjuden på, de har perfekta relationer till sina föräldrar. Alla andra har så sjuuukt många nära vänner som de kan dela allt med, alla andra är såå snygga jämt och i allt, alla andra är jämt så upptagna med massa superroliga aktiviteter, alla andra lever, upplever livet, medan du sitter och kollar in i väggen. Alla andra har så roliga jobb, tjänar massa pengar, ser så mycket av världen, äventyrar, får en massa sol på sig, har jämt en bra gudsrelation, har jämt bra självkänsla och tänker aldrig dåliga saker om sig själv, har en stor härlig familj som umgås jämt utan bråk. Och de har det perfekta förhållandet, medan man själv tror man kommer ruttna bort innan man träffar ”Mr Right.”.

"Du har vart ute i världen i flera år medan jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå… "
"You’re changing the world, I wastin my time. "

Typ så känns det då.

MEN

Så är det ju inte. Ingen har det perfekta livet. Allas liv går i ner och upp perioder. Min tid kanske kommer sen. Och förresten vill ja ju inte ens gå på de där festerna. Och jag vill inte vara extremt vältränad på bekostnad av mitt välmående. Och jag vill inte sitta och supa på nån medelhavsö.
Och jag har massor! Jag har hälsa. Jag har en fin fin syster (med en fin ingift familj). Mina föräldrar är levande och friska. Jag har pengar så jag klarar mig. Jag har bra vänner (vissa på lite för långt avstånd för att jag ska vara helnöjd dock!) Jag ser väl ok ut. Jag har snart en egen lägenhet. Jag har snart en högskoleutbildning. Jag har GUD som aldrig lämnar, så länge jag inte vänder min rygg åt honom.
TACK för allt det.

Och ibland tänker jag istället såhär:

Tänk vad som skulle kunna hända om jag, vi, alla unga kristna i Sverige, började ägna mer tid till att be för våra vänner än att sitta på facebook?
Vad skulle hända om vi verkligen, på riktigt, älskade vår nästa som oss själva?
Vad skulle hända om vi älskade våra fiender? Om vi faktiskt på riktigt, inte bara var schyssta mot dom som vi gillar, utan behandlade alla lika, även de ocoola, de som inte kan alla sociala regler etc etc. (säger INTE att jag är bra på det här)
Tänk om vi började ge lite mer pengar till folk som faktiskt inte har mat och kläder och tak över huvudet, istället för att shoppa och konsumera så förbannat mycket. Om vi visade barmhärtighet på riktigt. Jesus sa: sälj allt du äger och följ mig. Skulle vi, på riktigt kunna göra det? Skulle jag kunna göra det?

Jag läser boken, Den oemotståndliga revolutionen, av Shane Claiborne. Det påverkar mig. Och jag hoppas det ska få vara så. Att det inte ska gå in genom ena örat och ut genom annat. Som det så ofta gör.

Det här blev långt. Men ibland ska man väl försöka klämma ut sig lite livsfilosoferande också.

/ Kram.
Ia.