onsdag 25 februari 2015

Famla fint om ätstörningar

På tal om ångest kring vikt och ätstörningar och sånt där, tycker jag absolut ni ska läsa det här inläget. Så himla bra.
Ni får ett smakprov, en del, för att se hur himla bra hon skriver om det. Men gå in och läs hela inlägget själv vettja!

Men män drabbas också. Kanske är det lätt att glömma med tanke på att den bild som för många målas upp när ätstörningar kommer på tal, är en extremt mager tjej som man antar har gått vilse på sin jakt efter en smal kropp. Det är ingen sann bild, för stor del av de sjuka är inte ens underviktiga, men synen leder till att personer som mig inte vågar berätta om sin situation eftersom de tror att folk kommer tycka att man inte är tillräckligt smal för att vara sjuk.

Men det är inte konstigt att så många tror att det enbart handlar om en vilja att bli smal, när stor del av sjukvården till och med verkar tro det. Många nekas nämligen vård trots sjukdom, just eftersom de inte är ”tillräckligt underviktiga”. Det är inte konstigt att så många tror att det handlar om en form av fåfänga som gått till det extrema, med tanke på att okunskapen är så stor. Det är inte konstigt, men det är inte heller sanningen.

Sanningen är att det hela är så mycket mer komplext än så. Det handlar egentligen inte alls så mycket om vikten och det måste man förstå, men dagens skönhetesideal leder inte direkt dit vi vill nå. När samhället skriker att smalhet är lika med lycka, kan man om man lever i en värld som av andra anledningar snurrar för fort, luras att tro att självsvält är enda vägen till lyckan. Och när man kommit till en punkt då man av andra anledningar har en självkänsla som är nästintill obefintlig och man tror att man inte har något som helst värde, växer förhoppningen om att man om man blir smal i alla fall kan få ett litet korn av värde. Ett litet korn som möjligtvis kan få självföraktet att minska något.

Men att ta sig ur detta mörker är inte lätt, och som jag i början försökte illustrera, så är det extra svårt när rösten inombords inte ens är ensam om att skrika att livet inte kan vara bra om man inte är tillräckligt smal. Det är inte ”bara att börja äta”, men tyvärr verkar många tro det och därför förminskas problemen. Sanningen är att trots att en utav de största angelägenheter som en med en ätstörning har är att ha kontroll, så är det just vad man inte har när sjukdomen grott sig in i kroppen, för då dominerar och demolerar demonerna.


Författaren till denna text: www.famlafint.blogg.se


Hon sätter orden på pricken så bra, det stämmer precis. Och även om jag inte är  sjuk nu, så hade det kunnat vara mina egna ord för några år sedan. Det handlar om demoner och helt förvridna tankar, det handlar om dålig självkänsla, självinsikt och ett stort självförakt. Det handlar om att tycka sig vara förtjänt av lidande och en rädsla för att inte vara perfekt. Det handlar om att vilja bli sedd och älskad.
Tänk på det om ni träffar någon person med ätstörningar, allt ovanstående är minst lika viktigt att jobba med som att försöka övertala någon att ta en kaka till efterrätt.

Kärlek! /ia

1 kommentar:

Cecilia Par sa...

Åh, blir alldeles rörd av dina ord. Tack fina du!