små och stora ord

för nån helg sen, när jag hade haft en sån där fin ledig helg. med solsken och familj och man är lycklig, glad att man lever och tycker livet är fint. man glömmer bort alla sorger, allt är vackert, glatt och lyckligt. så fick det ändå en tråkig vändning, jag fick mig en tankeställare.

glad i hågen gick jag till jobbet på måndag morgon. hade hand om en så söt och trevlig gammal farbror. en sån där 'gammeldags' farbror, (kan inte förklara det bättre.) han var trevlig, rolig och gullig.
jag hade en sån där dag då jag var väldigt öppen för patienterna. en sån dag när man orkar ta in, orkar vara trevlig och intresserad på riktigt. en sån dag där man har tid att prata och inte helstressad stänger av och bara gör det man måste göra.

hursomhelst. det här låter ju som början till en riktig solskenshistoria, en trevlig patient och en sjuksköterska med tid och på bra humör.

men det här är ingen solskenshistoria.
för den söta farbrorn hade en stor knöl på halsen. som skulle utredas. som jag redan innan operationen starkt kunde gissa mig till vad det var. och det bekräftades. cancer. denna hemska lömska sjukdom. livsförstöraren.

och som sagt, det är inte alltid man orkar ta in precis allt vad alla ens patienter går igenom, ända in i hjärteroten, för då skulle man gå sönder.
men denna dagen, efter den fina helgen, var jag öppen för att ta in något i mitt hjärta. och jag tog in honom, och det gjorde ont.

ont att livet ska vara så orättvist. att det samtidigt kan vara så vackert och så fult. att vissa människor njuter av livet, älskar, får barn, upplever lyckliga soliga dagar, medan andra få svåra tunga sjukdomsbesked.

den glada trevliga mannen kommer få lov att gå igenom långa tuffa behandlingar, jobbiga resor, en förändrad kropp och mycket smärta och lidande. och det är inte ens säkert att man klarar det och överlever.

det är det sorgligaste. jag kunde se framför mig hur den här sjukdomen och diagnosen skulle förstöra hans livsmod och hopp. ta bort glädjen och det där söta finurliga leendet på hans läppar. jag såg under tiden på sjukhuset hans skojighet försvinna. istället hade han ont och mådde dåligt. istället för att skoja och vara glad vart han tyst och trött.
himla dumma, onödiga, djävulska sjukdomar.

jag blir arg. på att den här världen är som den är. att det finns otäcka obotbara sjukdomar som förstör livet för folk.
men det är ju så det är. den här världen är så långt ifrån fullkomlig. och vi påminns ständigt om det. därför tror jag att det är viktigt att kunna njuta av det glada och fina medan man kan. man vet aldrig när det vänder.

 kl 06 = trött sjuksköterska. men ett leende kan man bjussa på ändå :)

för mig är dessa eländiga sjukdomar alltså en påminnelse om att det inte är tänkt att livet ska vara såhär, att världen skulle se ut såhär och att det ska fortsätta så för evig tid tills vi går under.
jag lever på ett hopp om jorden en dag ska återupprättas. tror på Bibelns ord om en värld utan tårar och sorger. återupprättad. Gud skapade världen till att vara ett paradis och fullkomlig, och det var inte hans val som gjorde att det gick snett och att det ser ut som det gör nu.

vissa människor har svårt att tro på Gud för att världen ser ut som den gör. och om man tror att världen just nu är Guds vilja så förstår jag det till fullo. då vore ju Gud lite knäpp.
men människorna är fria varelser, vi väljer själva om vi ska såra och skada varandra, om vi ska förstöra naturen, om vi ska starta krig. dessutom tror jag det finns en kraft här i världen som vi kan kalla ondska, som gör allt för att förstöra för oss människor. förstöra och kasta skulden på Gud.
Gud ville att vi skulle leva i fred med varandra och utan sjukdomar. en dag tror jag det kommer att bli så. om ingen sätter stopp på detta tillslut kommer vi förgöra både oss själva och jorden vi lever på.

utan hopp går vi under. jag har ett starkt hopp om en fullkomlig värld. men inte utan Guds ingripande.

kärlek! /ia