den oförtjänta omtanken

för några veckor sedan när jag var i kyrkan upplevde jag en helt ny känsla/insikt som jag ska försöka förklara, för er och för mig själv.
det kan bli svårt, det är ju inte alltid så enkelt att sätta ord på insikter som berör oss, men jag ska försöka.

egentligen kanske det handlar om hela tron, församlingsgemenskapen, att jag får vara Guds barn och Jesu lärjunge, en del av en kyrka, en del av en familj.... men det tog sig sitt praktiska uttryck i nattvarden.

jag har tagit nattvard många gånger. och verkligen menat det på ett seriöst vis. tänkt över vad jag gjort. försökt förstå, och delvis insett, innebörden av det.
att Jesus dog för oss, att vi genom att ta del av hans liv och hans död får gemenskap med honom, får påminna oss om hans död och därmed förlåtelsen och så.
och så vidare, och så vidare.

och det har alltid känts självklart att jag får ta nattvarden. jag har alltid känt mig 'värdig' så att säga. på något vis väl tyckt att jag 'förtjänar' det. inte så att jag känt mig perfekt eller högmodig men jag har liksom aldrig reflektera i min värdighet i att ta nattvard.

nattvarden är något heligt. 
man erkänner det Jesus Kristus gjort för en. samtidigt tror jag absolut att Herrens måltid är öppen för alla som uppriktigt vill och känner att de ska ta den. jag tänker inte att man måste leva på ett visst sätt för att göra sig förtjänt av den.


ändå.
denna söndag upplevde jag som sagt något nytt.
när det var dags för nattvard såg jag alla i församlingen efter hand ställa sig i nattvardskön. och jag skulle ta den också, självklart.

men jag ville ställa mig sist i kön. det var viktigt för mig. för jag liksom förstod min litenhet. jag förstod att jag inte gjort mig förtjänt av att ta nattvarden.
hur ska jag förklara detta så att det inte låter som jag klankar ner på mig själv för mycket? för det var inte så min upplevelse var. det var inte skam, det var inte att jag kännde mig dålig.

men det var som att jag verkligen, på riktigt, upplevde vad NÅD är. jag insåg att jag inte alls gjort mig förtjänt av Guds kärlek, av Jesus död och förlåtelse, av hans nåd, men att jag får ta emot den ändå.

jag insåg att jag inte alls gör mig förtjänt av en sån kärleksfull församling och extra familj som de andra församlingsmedlemmarna är, men att jag får vara med ändå.
att jag (liksom vi alla) sviker, tar egoistiska beslut, gör saker som både vänder församlingen och Gud ryggen.
ändå får jag vara med.

ja det var en väldigt gripande känsla.
som att jag förstod nåden och kärleken ännu mycket mer. förstod Guds kärlek ännu mer, vad han faktiskt verkställde i och med Jesu död och uppståndelse.
att han tog straffet som kanske borde vara mitt. men kärleken är så stor så att jag slipper det: istället får jag bli innesluten och omfamnad.

stort.

kärlek! /ia