Jag bloggar som sagt lite dåligt nu, men så blir det väl lätt när det är sommar och finväder. Vem vill sitta inne framför datorn då? Skulle haft en liten padda som varit smidig att ha med sig ut. :)
Just i skrivande stund sitter jag faktiskt ute, i parken vid oss ( med lilla iphonen) och verkligen njuter av att ha tajmat ledig dag med sådant sommarväder.
Ju mindre jag skriver ju mindre inspirerad blir man ju liksom. Det är till och med som att jag får lov att liksom be till Gud att få inspirationen tillbaka, och tid, till att skriva. För egentligen älskar jag ju det. Och vill träna och öva och skriva och beröra. Om jag har något kreativt som skulle kunna vara min gåva så är det väl detta, och därför vill jag leva i det och utveckla det.
Därför blir jag så glad och välbehövligt inspirerad när det händer som idag (bönesvar?) att någon vän eller bekant uppmuntrar mig i mitt bloggande. Säger att det är värt något, ger något, sprider något gott. Då vaknar lusten till liv igen och jag vet att jag vill fortsätta göra detta. (Tack Gunilla! :) )
Dagarna den senaste tiden har varit så vackra, lyckliga och välsignade att jag blir alldeles rörd och varm i hjärtat. Men också lite rädd. För när man har glädjen och lyckan blir man rädd att tappa den också. Rädd för att åter få uppleva tårar, besvikelse och ångest.
Men just därför tror jag det är viktigt att njuta av denna stunden, just NU, och bevara lyckan som ett fint minne i bröstet. Något vackert skimrande att plocka fram de dagar det känns grått och hopplöst.
Men inte försöka hålla kvar lyckan desperat, inte förvänta oss och tro att lycka är något beständigt som vi alltid måste leva i. Det är omöjligt, det är inte ett mänskligt liv att alltid vara lycklig och glad och i perfekta livsförhållanden.
Sofia Sjöström, känd som PT-Fia (en klok sådan!) skrev något om detta i sin blogg i går som jag skulle vilja citera: "När vi kommer ihåg att lycka inte är något hållbart som vi ska känna dygnet runt, lycka är en tillfällig plats att vila i."
Hela inlägget kan ni läsa HÄR.
Jag hoppas jag inom kort får chansen (= tar mig tid eller att det blir regnväder, hehe) att skriva lite mera konkret om de senaste dagarnas välsignelse och också om mina tankar kring lycka, glädje, perfektionism och livet. Eller icke-perfektionismen snarare.
All kärlek till er. Speciellt ni som kikar in här varje dag trots att jag inte haft så mycket att komma med.
Lite sommarbilder från senaste:
Peace! / ia
Just i skrivande stund sitter jag faktiskt ute, i parken vid oss ( med lilla iphonen) och verkligen njuter av att ha tajmat ledig dag med sådant sommarväder.
Ju mindre jag skriver ju mindre inspirerad blir man ju liksom. Det är till och med som att jag får lov att liksom be till Gud att få inspirationen tillbaka, och tid, till att skriva. För egentligen älskar jag ju det. Och vill träna och öva och skriva och beröra. Om jag har något kreativt som skulle kunna vara min gåva så är det väl detta, och därför vill jag leva i det och utveckla det.
Därför blir jag så glad och välbehövligt inspirerad när det händer som idag (bönesvar?) att någon vän eller bekant uppmuntrar mig i mitt bloggande. Säger att det är värt något, ger något, sprider något gott. Då vaknar lusten till liv igen och jag vet att jag vill fortsätta göra detta. (Tack Gunilla! :) )
Dagarna den senaste tiden har varit så vackra, lyckliga och välsignade att jag blir alldeles rörd och varm i hjärtat. Men också lite rädd. För när man har glädjen och lyckan blir man rädd att tappa den också. Rädd för att åter få uppleva tårar, besvikelse och ångest.
Men just därför tror jag det är viktigt att njuta av denna stunden, just NU, och bevara lyckan som ett fint minne i bröstet. Något vackert skimrande att plocka fram de dagar det känns grått och hopplöst.
Men inte försöka hålla kvar lyckan desperat, inte förvänta oss och tro att lycka är något beständigt som vi alltid måste leva i. Det är omöjligt, det är inte ett mänskligt liv att alltid vara lycklig och glad och i perfekta livsförhållanden.
Sofia Sjöström, känd som PT-Fia (en klok sådan!) skrev något om detta i sin blogg i går som jag skulle vilja citera: "När vi kommer ihåg att lycka inte är något hållbart som vi ska känna dygnet runt, lycka är en tillfällig plats att vila i."
Hela inlägget kan ni läsa HÄR.
Jag hoppas jag inom kort får chansen (= tar mig tid eller att det blir regnväder, hehe) att skriva lite mera konkret om de senaste dagarnas välsignelse och också om mina tankar kring lycka, glädje, perfektionism och livet. Eller icke-perfektionismen snarare.
All kärlek till er. Speciellt ni som kikar in här varje dag trots att jag inte haft så mycket att komma med.
Peace! / ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar