Lovestory

Jag tänkte berätta en liten söt kärlekshistoria, något ni kan sucka 'åh' åt eller något sånt... :)

För tio år sedan (vad tiden går fort! vad gammal man är. som igår, fast ändå en evighet sen...) gick jag i nian. Det började en ny kille i parallellklassen, och eftersom det inte var världens största skola med världens största 'utbud' så la man ju förstås märke till det. Speciellt la man märke till det eftersom den här killen var så väldigt fin, snygg, vacker, mörk, speciell... Och verkade så snäll och bra.

Vi läste matte ihop. Jag minns det så väl. Tänk er själv, den där förälskelsen man kan ha när man är 15år. När det pirrar i hela kroppen, när man får tunghäfta, när man vill synas i hans ögon men inte våga göra något alls. Man vill säga så mycket, men allt man säger låter dumt och man säger....inget alls. det enda man vågar göra är att drömma. dagdrömma. Och nattdrömma.

Jag minns det så väl. Mattelektionerna. där M oftast satt på bänken rakt framför mig, med bara en liten halvmeterslång gång emellan. Pinan. Jag satt där och stirrade in i den där nacken så ofta jag kunde, det gick ju liksom inte att slita blicken.
Jag kan se det framför mig än i dag. Den där vackra vackra nacken. huden. Det mörka, nästan svarta håret.
Jag kunde inte alls koncentrera mig på nån matte. Med den där nacken framför mig. Drömmen att få smeka den där huden, lägga handen i det där håret, se in i de där ögonen, kyssa den där munnen.

Nä, overkligt. Ouppnåeligt. En avlägsen dröm, som var omöjlig och aldrig skulle kunna bli sann.
Jag är förvånad över att jag fick bra betyg ändå, trots att tankarna var nån helt annan stans. hehe.

Tio år sedan, nu denna vår. 

Dagarna gick, slutet på nian närmade sig. Ville inte ha nått slut. Men skulle aldrig våga erkänna vad jag kände. Han var ju alldeles för fin för mig.

Av nån anledning bytte vi väl mobilnr, och hördes faktiskt av sådär i början av sommarlovet, det var tal om att träffas. Men det blev inget, rann ut i sanden, jag var säkert den som inte vågade, den som backade. Jag var livrädd för killar och något som skulle kunna liknas vid dejtande på den tiden...

Gymnasiet. Olika skolor och n vet sån där förälskelse rinner ju ut i sanden när den inte livnärs med dagligt seende. Man finner andra att lägga ögonen på och blir upptagen av.

Ändå. Vet man att det finns vissa människor som alltid är intressanta. Alltid speciella. Alltid har en särskild plats i hjärtat, alltid ett särskilt pirr i magen när man ser dem.
Gammal kärlek rostar aldrig?

2009: En dans på en midsommarafton. Det där speciella. Pirret. Men tiden är inte vår. Ingen vågar ta initiativ. Jag skulle flytta till Stockholm om nån månad, ville kapa alla band hemifrån, inte skaffa nya.

December 12: nyss hemkommen från Indien. En vinterkväll ser jag den där M, strax utanför mitt hus, bogserande en bil. Jag kör förbi , tänker tanken att stanna, men nä den där blygheten sätter stopp. Tänker tanken att skriva nått på Facebook sen, men nä, blygheten sätter stopp och han tycker säkert jag är konstig då och det var ju nästan tio år sen vi gick i skola tillsammans....

En annan december natt, några veckor senare, ses vi igen. 25 december. Och nu är det vår tid. Nio förlorade år att ta igen. Ja det är så vi säger, halvt allvarligt , halvt på skämt.

Och yes, det är storyn. Från det mötet, fram till idag.

Tio år sedan jag stirrade in i den där ouppnåeliga nacken. Drömmen.

Och när verkligheten överträffar drömmen. Jag undrar vad ia 15 år hade sagt om jag, ia 25, hade berättat att jag tio år senare skulle vara tillsammans med den där nacken, den där M. Att jag varje dag skulle få se in i hans ögon, smeka det mörka håret, den vackra huden. Kyssa läpparna, varje dag. Att jag varje natt skulle sova med hans varma kropp omkring min.

Jag hade inte trott det var sant. En ouppnåelig tonårsdröm. I uppfyllelse.

Kärlek!/ ia