These days I'll walk with you

sådana här dagar...

sen jag kom hem från indien har ju den där ätstörningsgrejen varit bättre än någonsinn. näsintill-i-princip-helt frisk. inga konstiga tankar, ingen mat-ångest. (halleluja, så.himla.skönt. ) lite mycket träningspress ibland, men det kan jag leva med.

MEN.
helt bekväm med den här kroppen som har några kilo mer än vad den hade under sjukdomstiden är jag inte alltid. det är inte alltid kul att se hur man har förändrats och inte riktigt gilla den förändringen. jag jublar inte av glädje när vissa av mina gamla kläder sitter så smälltajt att de inte går att ha. har man haft vikt-fobi i några år så går det inte på tre dagar att bli helt fri från den.

DÅ.
är jag så glad och tacksam, ja som en riktigt välbehövlig välsignelse, en må-bra-pushning och underlättande att jag har förmånen att nästan dagligen ha en liten fågel som viskar bra saker i mitt öra. som säger att jag är fin. som uppskattar den där kroppen jag själv ägnade flera år åt att hata. som tar på mig och läker mig. en beröring som gör det varmt ända in i hjärtat.

just när jag vacklar.
när jag är på väg tillbaka i det där självföraktet, kroppsföraktet.

då säger han de där orden.
tar på den där huden.

och det räddar mig.
det räddar mina tankar från att hamna alldeles snett.
de dumma tankarna hinner inte få fäste innan jag rätas upp igen.

för även om jag inte förstår det själv, även om jag inte fattar varför.
så finns det en famn att landa i.

det är stort och det är tacksamt.
en gudagåva.

kärlek! /ia.