nånting jag tänkte på alldeles perioden efter jag kommit hem från Indien:
det är inte alltid man känner Gud så starkt. så där så man blir alldeles uppfylld och känslosvallande och brinnande. det är inte alltid man kan vara i 'flowet' och känna: wow, Gud!.
men när jag känner att min vilja, mina tankar, mina livsmål fortfarande går i enighet med Guds tankar så är det ändå ok. ibland kommer sådana perioder då känslolivet tillsammans med Gud är lite dött. men om man fortfarande VILL rätt saker, så tror jag inte man behöver oroa sig så mycket. att man fortfarande vill vara barmhärtig och god och hjälpsam. att man fortfarande vill kämpa mot orättvisor och vill sätta andras bästa framför sitt eget ego. om man fortfarande vill berätta för andra om sin tro..att man fortfarande blir upprörd över fattigdomen, svält, krig. att man vill be och läsa bibeln, även om man inte känner för't, för man vet att det är bra för en.
sen..
kommer flowet tillbaka när man minst anar det.
men om man bara bygger sin relation till Gud på känslor så blir det nog väldigt svajigt. att ha Jesus som föredöme i mitt liv handlar minst lika mycket, nej mer, om ett viljebeslut än att det alltid känns så himla bra alla gånger.
För nä, det känns inte alltid bra att ibland känna sig som ett Ufo i 2010-talets Sverige. Det är väl inte alltid alla runt omkring en tycker det är så himla hippt och modernt att vara kristen.
Men det skiter jag i.
om jag tror, är stakt förvissad, om att något är sant och att det är värt att rätta sitt liv efter det, så var det väl en struntsak om folk tycker man är hipp eller bara konstig.
kärlek! /ia
det är inte alltid man känner Gud så starkt. så där så man blir alldeles uppfylld och känslosvallande och brinnande. det är inte alltid man kan vara i 'flowet' och känna: wow, Gud!.
men när jag känner att min vilja, mina tankar, mina livsmål fortfarande går i enighet med Guds tankar så är det ändå ok. ibland kommer sådana perioder då känslolivet tillsammans med Gud är lite dött. men om man fortfarande VILL rätt saker, så tror jag inte man behöver oroa sig så mycket. att man fortfarande vill vara barmhärtig och god och hjälpsam. att man fortfarande vill kämpa mot orättvisor och vill sätta andras bästa framför sitt eget ego. om man fortfarande vill berätta för andra om sin tro..att man fortfarande blir upprörd över fattigdomen, svält, krig. att man vill be och läsa bibeln, även om man inte känner för't, för man vet att det är bra för en.
sen..
kommer flowet tillbaka när man minst anar det.
men om man bara bygger sin relation till Gud på känslor så blir det nog väldigt svajigt. att ha Jesus som föredöme i mitt liv handlar minst lika mycket, nej mer, om ett viljebeslut än att det alltid känns så himla bra alla gånger.
För nä, det känns inte alltid bra att ibland känna sig som ett Ufo i 2010-talets Sverige. Det är väl inte alltid alla runt omkring en tycker det är så himla hippt och modernt att vara kristen.
Men det skiter jag i.
om jag tror, är stakt förvissad, om att något är sant och att det är värt att rätta sitt liv efter det, så var det väl en struntsak om folk tycker man är hipp eller bara konstig.
 |
| tullipaner... ett vårtecken. |
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar