Livet är en fest...Eller?
Kanske-inte-alltid.
Men faktum är att även om det finns svarta dåliga dagar, med gamla äckliga tankar, så är det nog så att det numera är allt fler och fler dagar som är helt utan ”stördhet”. Inte bara ”stå ut” halv-ok dagar, utan att det rätt ofta kan komma hela dagar som jag skulle kalla nästan helt friska, i alla fall helt utan ångest. Dagar där jag kan låta bli att ta mig själv på så stort allvar, min kropp på så stort allvar (vem bryr sig utom jag liksom?), mina träningsprestationer på så stort allvar, utan istället sätta själen och hjärtat och tankarna främst . Komma ihåg att det är viktigare. Att må bra på insidan.
Försöker, försöker vara snäll mot mig själv. Och det går. Oftare nu.
Och Tack för den befrielsen, för de dagarna som känns fria. Tror inte jag kan förklara vilken lättnad det är.
Tack Gud, Tack familj, Tack vänner, Tack Lars, Tack mig själv, Tack Betel, Tack Arvid, Tack skol- och arbetskamrater, Tack alla patienter, Tack Kyrkan & Hemgruppen, Tack Friskis, Tack Jesus.
Ja tack allt och alla som får mig att inse att det är hur man är som räknas. Och att livet är så mycket bättre när man mår bra. Jag vågar se på framtiden med hopp. Jag tror den kommer bli bra.
Och ja, igår var det fest, examensfest för nyblivna sjuksköterskorna:
Och kanske det var lite dimmigt för vissa...
Men nä inte för mig, jag är ju lugn numera :) Har koll. Fast fick äntligen skaka lite rumpa, för längesen och hade nästan glömt hur jag älskar dansgolvet.
Och även idag, när jag sovit utan väckarklocka, storhandlat, friskis-svettats rejält, varit för mig själv och tagit det lugnt, ätit lite godis, och är nu i full fart med att baka matbröd… ja det skulle jag också kalla fest. En riktigt välbehövlig varva ner efter en fullspäckad vecka-fest. I min ensamhet en lördagkväll och jag klagar inte ett dugg över det just idag faktiskt.
/ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar