.
Ibland tror man, jag, lätt att man liksom inte får klaga på Gud. Att man alltid ska vara snäll och ordentlig och helig. Men kolla bara på David (i Psaltaren), han ropade ut sin förtvivlan till Gud. Och tackade Gud för sin glädje när det var tillfälle för det.
Så jag försökte uttrycka min klagan till Gud en mörk kväll. För det finns mörka jobbiga kvällar. Men det är inte jämt.
Och jag hoppas det ska få vara så. Som livet, att Gud inte bara får vara med i en fem-minuters balanserad stund. Utan i glädje, skratt, tårar, besvikelse, trötthet.
Så: Tack för det goda, vackra, fina. Men allt är inte alltid gott, vackert fint. Låtsas inte som annat!
2010-12-30:
Och vart är du nu, min Gud?
I natten. I det svarta.
Var är du som ska torka alla tårar?
Och varför har du lämnat mig här?
På den här kalla jorden. Ta mig med. Ta mig hem.
Bort från all svärta. Allt grått. All lera, all sörja, som bara drar mig ner. I dyn. I det smutsiga.
Som gör det rena fult. Det vita brunt.
Och gör en slät hud ful och full av ärr.
Och alla dagar. Utan mål och mening.
Var är du då?
Och hoppet. Ge mig inget hopp, snälla du. För, plums, släpper du ner mig i ett hav av besvikelse, igen.
Aldrig, aldrig, aldrig ska det ske. Befrielsen.
Åh min Gud. När jag ropar, var är du då?
När jag offrar, var är min betalning?
Det här är en bortskämd snorunges klagan.
Men kanske ser du. Mitt hjärtas uppriktiga rop på hjälp.
På befrielse. Från det där. Onda.
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar