--

Ibland får jag lust att skrika som Agnes (var det så hon hette?) i Fucking Åmål:
- Jag vill vara lycklig nu och inte om 25 år!!!
(Nej, i mitt fall handlar det inte om att jag är lesbisk…). Men visst förstår man frustrationen. Det kan kännas som vuxenvärlden säger:
- Livet, det är när du har en partner och ett jobb.

Jaha, men om man är ensam då, och inte har ett hus, eller barn, eller partner, en själsfrände, eller jobb, eller bil, eller söndagsmiddagar eller världens coolaste, roligaste och flaschigaste liv…???

Och ibland kan den här känslan förstärkas ännu mer av kyrkan, och av att vara kristen. ”The best is yet to come”, ”I himlen där kommer allt bli bra”, (läser en bok nu som heter "I himlen får jag äta" - det kanske är därifrån jag, omedvetet, fått inspirationen till det här inlägget) I himlen där kommer det vara paradis och guld och gröna skogar, men här i den här världen får man stå ut med att lida.

Och visst, jag tror det är sant. Och att det kan vara bra. Bra, att ha ett lite mer långsiktigt perspektiv. Bra att vara inställd på att livet ibland är bajs och att det faktiskt kommer komma en dag då ingen smärta ska finnas mer. Jag tror man behandlar livet, sig själv, andra, världen på ett bättre sätt om man ser det mer långsiktigt än att själv få ut det mesta möjliga till egen vinning just här & nu. Man kanske klarar av lidande bättre om man ser att andra gått före och lidit, men att det sen faktiskt väntar något bättre.

Men ibland känns det ju bara som ett hån, att jag skiter väl fullständigt i om jag kanske kommer vara glad och lycklig om åttio år. Nu då? Ska det vara såhär? Är det inte nu som livet ska vara? Ungdomen? De lyckliga dagarna?

Och nej, jag har inga färdiga svar. Och nej, jag är inte superolycklig och går runt och känner såhär jämt och ständigt. Det är bara en tanke, som slår mig då och då. Och tycker den är värd att begrundas lite. Utan nåra färdiga svar, rätt och fel. Vill bara erkänna att den känslan finns där ibland. När är det min tur?? -känslan.

Jag är glad och tacksam och nöjd för att jag har det så bra som jag har det, absolut. Men jag tror, och hoppas, att det inte är något fel att ibland vara lite frustrerad. Jag tror inte Gud tar illa upp av lite fucking-Åmål frustration. Min Gud, min vän, är större än en småsint gubbe som vissa vill få honom till ibland. När han klev ner på den här jorden, som människa, så fick han uppleva allt det som vi människor upplever. En frustrerad, hormon-oblanserad, Jesus-tonåring. Grymt.


Övrigt: Jag skulle vilja ha en katt. Att stoppa ner näsan i pälsen på. Att lägga på magen när man har magknip. Att pussa på. Och efter att ha sett Jockes fem små urgulliga kattungar så blev ju inte den längtan mindre. Men nope, här är det husdjur förbjudet.


Nu ska jag söndagskvälls-gympa.
puss&hej!
/ia.