--

”Just don’t ask me how I am”

För vad händer då? Faller vi sönder, tappar vi vår mask?

Men vad händer med vänskap när man slutar att se varandra i ögonen och säga: Hur mår du, på riktigt?
Och vad händer med vänskap när man slutar att förvänta sig att få ett ärligt svar på den frågan?
Vad händer med oss, när vi spontant, dag ut och dag in, till de som ska vara våra vänner med slentrian svarar ”Jo, det är bra (ev. tillägger man ”men jag är lite trött”), hur är det själv?”.
Vad händer med samhället när ingen är beredd på opolerad yta, på någon som säger: Nej, jag mår faktiskt inte så bra. Hur ser vi på de personerna? Passar de inte in?
Och jag beundrar så, människor som vågar säga hur de faktiskt mår. På riktigt.

Kanske inte till hela världen. Men till de som finns där, och vill hjälpa.

Och ja, jag är falsk ibland. Och ärlig ibland. Som vi alla?

Du är där
Men ändå inte där
För du sitter bakom en hög, hög mur
Som är byggd av sten
Som stänger dig inne, det riktiga du

Du hänger ut ett leende
En passande kommentar då och då
Skrattar ibland när du borde
Så att ingen ska se, att du inte finns där
En tavla utanpå din mur
Att betrakta, beskåda. Låtsas
För du släpper ingen in
Innanför
Fastän du inget hellre vill

/ia.