(har försökt tänka till lite och inte bara snacka strunt här på bloggen… fast om man inte är ett dugg intresserad av hur jag tänker på det här med tro och kyrka och sånt kan man ju hoppa över det här inlägget… Fast nej gör inte det! : ) )
Jo såhär, i församlingen (kyrkan typ) så pratar man ofta om att vara en kropp. Typ att alla är olika kroppsdelar, men att alla är lika viktiga och alla behövs för att fungera. Och att Jesus, Gud, är huvudet som liksom styr alltihop. Och så brukar man säga att alla troende ska vara som en stor familj, att vi alla är syskon eftersom Gud är allas pappa (och mamma också tycker ju jag man kan säga -/ ia-feministen).
Och nu, när jag blivit medlem på riktigt i min församling (Centrumkyrkan Falun - bra skit!), och går där lite mer regelbundet och verkligen börjar lära känna folk och bygga relationer till människor så har jag börjat tänka lite mer på det här med församlingen som familj. Och det har då slagit mig att församlingen är, eller borde vara, den perfekta reservdelsfabriken.
Hur tänker jag då? Jo såhär: Om man saknar något i sin egen familj/släkt så kan man hitta reserver i kyrkan. Svenskarna är ju ett så enormt ensamt folk som isolerar sig och har, jämförelsevis väldigt lite kontakt över generationsgränserna. Jag har ofta känt att jag saknar det där med att ha en stor släkt, att ha många vuxna att anförtro sig åt, att ha som förebilder. Nåra som inte är riktigt lika nära och beroende som en familj, men som man ändå kan ha bra kontakt med. Speciellt har jag saknat att ha en morfar eller farfar, eftersom det är något jag aldrig upplevt hur det är att ha då båda mina var döda innan jag föddes. Tror jag skrivit om det nån gång, hur ”morfars-hjärtat” i mig klappat och längtat lite extra när man haft gulliga äldre farbröder som föreläsare i skolan. Haha.
Hursomhelst, i kyrkan kan jag hitta de där extra-morfararna jag vill ha. Älskar när de där 70+-arna kommer fram och kramar mig och säger att de tycker det är kul att se mig (och de menar det, det märks och syns!). I kyrkan får jag se vad det innebär att vara/ha en kristen pappa, att vara en hel familj som går till kyrkan. Och de som kanske mist en förälder eller har dåliga relationer med sina föräldrar kan få andra vuxna att se upp till, ha som förebild, bli moders-omhändertagna av, eller pappa-uppfostrade av. De som ännu inte har barn men längtar efter det kan få hålla, hjälpa till och ta hand om andras barn en liten stund (föräldrarna blir nog bara tacksamma). De i ens egen ålder kan bli som syskon, den där storebrorsan man alltid önskat man haft som kan beskydda en. Eller en extra lillsyrra att uppfostra i smink och tjejgrejer-träsket. (okej, ni har nog fattat poängen nu – jag är bara så bra på att vara långdragen)
Och jag tror faktiskt kyrkan/församlingen är ganska unik på det här sättet. Att man i Sverige möts, och vågar öppna sig, över generationsgränser, fastän man inte är blodsbands släkt. (Eller ju, rent ursprungligen är vi ju det men…..). Och jag tror att den genomäkta och ödmjuka och familjära utan-att-framhäva-sig-själv – attityden som finns där inte hade varit möjlig utan Guds kärlek, att vi smittats av den, ser på varandra med respekt och välvilja. Och med Jesus som förebild av hur man behandlar människor.
Och vad är det dumma? Jo att i kyrkan är man ca 3h vecka, plus hemgrupp kanske, säg tre timmar till. Men sex timmar på en vecka är inte särskilt mycket familjetid om man annars är utan familj. För de flesta har ju ändå sina riktiga biologiska familjer som är prio ett och de man spenderar sin tid med och delar sitt liv med.
Och för de andra… ja då går man väl hem och gemenskapslängtar i en vecka till eller nått… /
ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar