--

idag kan jag äntligen konstatera att jag orkar springa (okej, jogga då) milen igen. dessutom utan att typ dö. Att tiden sög skiter jag i just nu, sånt kan man jobba på, tänker bara vara lite nöjd nu.
ja för ni som känner mig vet ju att det är sånt här som gör mig glad.


en helt annan grej (så ja inte bara träningsnördar mig):

jag älskar predikanter (för er icke-frikyrkliga => typ kringresande präster som talar i olika kyrkor) som inte skriker. jag vet inte om jag är traumatiskt överkänslig mot sånt eller nåt, för det är säkert många äkta de som stojar och stimmar och skriker amen och halleluja skithögt. men nånting i mig värjer sig. kryper av obehag.
så därför känns det så fint med predikanter som kan beröra utan att skrika. bara vara lugn, rakt igenom. Vara tyst till och med. Och man känner Guds närvaro ändå. Det känns så ärligt. Och äkta. Och inte fokuserat på personen på scenen. sånt gillar jag.
Då slipper man gå ut på toaletten när de börjar härja som värst.
Frid.

/ ia.

(och idag gjorde jag mitt första helt eget genomförda venprov - och lyckades på försök 1. och känner mig inte speciellt upphetsad av det - dåliga odds? för den där lilla oron jag har. )