--

Hej.
Har funderat lite på det här med bloggande. På ett sätt vill man liksom skriva allt, om allt. Allt man känner. För att liksom inte sprängas och spricka.
Å andra sidan vill man liksom inte lämna ut vad som helst till vem som helst om sitt liv.
Men jag är också en sån som vill vara ärlig, inte bara en låtsas-som-allt-är-bra-jämt yta. Då kan ja lika gärna lägga ner min blogg.
Och jag vill inte såra någon.
och jag har liksom ingen "bästavän berätta allt för" person i min närhet.

Det här hade jag tänkt skriva om och uttrycka, men så för nåra dagar sen såg jag att min fina vän Ylva hade satt ord på det där, nästan på pricken det jag tänkte och kände. Så istället för att formulera det själv så får hennes ord bli mina. (och hoppas hon inte stämmer mig enligt nån copright-lag eller så, men som sagt jag är tydlig med att detta är Ylvas ord inte mina. Den kloka damen hittar ni på: www.yllsson.wordpress.com

"Jag vill inte skriva för mycket om mig själv och mina känslor. För min egen skull.
Jag vill heller inte skriva kryptiska poetiska texter som rop på hjälp när jag känner mig deppig. Ska det skrivas ska det skrivas ärligt. Men kanske inte utlämnande.
Jag vill inte bara skriva om när saker är bra. Ge en vacker synvinkel av mitt liv för att ni, eller jag, ska tro någonting speciellt om mig.
Men jag vill inte skriva för mycket om när saker är dåliga. Behöver man prata ut om något bör man ringa en fysisk människa istället för att vika ut sig på bloggen.
Jag vill skriva om saker som berör. Som väcker tankar. Som engagerar. Som ger något till er istället för att bara finnas som en tankebok för mig."

Fattar ni mitt dilemma?

/ia.