resemånaden

jag älskar ju att resa. fast ändå inte.

jag tycker ju om hemma alldeles för mycket för att vilja var borta därifrån alltför länge.
jag har skrivit om det förut. hur jag älskar vardagslivet, tycker om att gå till jobbet och känna att jag gör något meningsfullt, tycker om en vardag full med träning, den lagoma blandningen mellan aktivitet och vila, att vara social och ensamtid.

därför känns detta årets inplanerade resor, denna månadens resor, helt perfekta.
för att de är korta. det är så jag vill resa just nu. ut och se världen, göra något roligt, men sen snabbt hem igen.

på lördag far vi (jag, M. och ett gäng på nio övriga) till Alperna en vecka. ska bli så himla fint och roligt! tror jag, hoppas jag.
det är ju min drömresa, att få åka bort, ha snö + sol (sol måste det väl bara bli nu va? )
berg, vacker utsikt. jag gillar ju hav och stränder och sånt, men fullkomligen älskar berg. jag får ro där.
vi kommer vara aktiva, bli trötta och möra i benen, och det är också något av drömmen för en resa för mig, att få jobba med kroppen så man slipper den där himla dumma rastlösheten/matjobbigheterna/tjockångesten.

och det ska bli kul att åka utomlands med M. för första gången ihop. tycker det är mysigt att planera, packa, åka till flygplats, vänta på flygplats och sånt där. att få reseminnen tillsammans. och så slipper man vara hemma/borta och sakna den andre.

nästa resa, också nu i april (!) är ju lite annorlunda än den förra. ca 1,5 vecka efter att jag kommit hem från Alperna så far jag på konfirmationsresa till Tarragona i Spanien. vi är sex ledare inklusive mig och ca 17 konfirmander.
träffade Ninna, svenska som bor därnere på vars gård vi ska bo, i tisdags och blev väldigt pepp på hela resan.
att få se landet, staden, känna stämningen, åka med massa härliga ungdomar...ja det ska bli kul.
det är nog dessutom relativt varmt där då 15-20 grader, och de har pool, så kanske man kan få sola och bada och känna lite sommarstämning till och med. :)

5 dagar är denna resa, så då behöver jag inte heller längta hem så mycket och bara sakna Micke på det där sunda viset när man är ifrån varandra ett litet tag.
ingen fem-veckors galningslängan.


och: det är ju perfekt att resa på våren. förut har jag ju misstyckt lite att resa bort så länge på hösten, och ville inte göra det i år igen eftersom jag gillar hösten så enormt mycket. löven, träden, färgerna, kylan. det där som gör att jag får frid, lugn och harmoni i själen.
våren däremot. den kliar och sticker alltid lite i mig. rastlösheten, frustrationen, ledsenheten. solen som sticker i ögonen. rädslan för förändring och längtan efter förändring. besluten som måste tas.

nä det passar perfekt att 'bryta av' våren lite med två kort-resor. like it!

hur mycket bloggande det blir får vi se, men jag hoppas få tid och internetmöjlighet att mobil-blogga lite från båda resorna så jag får dela med mig av det fina till er, läsare.

några bilder från Österrikiska alperna, 2009, på tiden att åka igen!:)

kärlek! /ia

Lovestory

Jag tänkte berätta en liten söt kärlekshistoria, något ni kan sucka 'åh' åt eller något sånt... :)

För tio år sedan (vad tiden går fort! vad gammal man är. som igår, fast ändå en evighet sen...) gick jag i nian. Det började en ny kille i parallellklassen, och eftersom det inte var världens största skola med världens största 'utbud' så la man ju förstås märke till det. Speciellt la man märke till det eftersom den här killen var så väldigt fin, snygg, vacker, mörk, speciell... Och verkade så snäll och bra.

Vi läste matte ihop. Jag minns det så väl. Tänk er själv, den där förälskelsen man kan ha när man är 15år. När det pirrar i hela kroppen, när man får tunghäfta, när man vill synas i hans ögon men inte våga göra något alls. Man vill säga så mycket, men allt man säger låter dumt och man säger....inget alls. det enda man vågar göra är att drömma. dagdrömma. Och nattdrömma.

Jag minns det så väl. Mattelektionerna. där M oftast satt på bänken rakt framför mig, med bara en liten halvmeterslång gång emellan. Pinan. Jag satt där och stirrade in i den där nacken så ofta jag kunde, det gick ju liksom inte att slita blicken.
Jag kan se det framför mig än i dag. Den där vackra vackra nacken. huden. Det mörka, nästan svarta håret.
Jag kunde inte alls koncentrera mig på nån matte. Med den där nacken framför mig. Drömmen att få smeka den där huden, lägga handen i det där håret, se in i de där ögonen, kyssa den där munnen.

Nä, overkligt. Ouppnåeligt. En avlägsen dröm, som var omöjlig och aldrig skulle kunna bli sann.
Jag är förvånad över att jag fick bra betyg ändå, trots att tankarna var nån helt annan stans. hehe.

Tio år sedan, nu denna vår. 

Dagarna gick, slutet på nian närmade sig. Ville inte ha nått slut. Men skulle aldrig våga erkänna vad jag kände. Han var ju alldeles för fin för mig.

Av nån anledning bytte vi väl mobilnr, och hördes faktiskt av sådär i början av sommarlovet, det var tal om att träffas. Men det blev inget, rann ut i sanden, jag var säkert den som inte vågade, den som backade. Jag var livrädd för killar och något som skulle kunna liknas vid dejtande på den tiden...

Gymnasiet. Olika skolor och n vet sån där förälskelse rinner ju ut i sanden när den inte livnärs med dagligt seende. Man finner andra att lägga ögonen på och blir upptagen av.

Ändå. Vet man att det finns vissa människor som alltid är intressanta. Alltid speciella. Alltid har en särskild plats i hjärtat, alltid ett särskilt pirr i magen när man ser dem.
Gammal kärlek rostar aldrig?

2009: En dans på en midsommarafton. Det där speciella. Pirret. Men tiden är inte vår. Ingen vågar ta initiativ. Jag skulle flytta till Stockholm om nån månad, ville kapa alla band hemifrån, inte skaffa nya.

December 12: nyss hemkommen från Indien. En vinterkväll ser jag den där M, strax utanför mitt hus, bogserande en bil. Jag kör förbi , tänker tanken att stanna, men nä den där blygheten sätter stopp. Tänker tanken att skriva nått på Facebook sen, men nä, blygheten sätter stopp och han tycker säkert jag är konstig då och det var ju nästan tio år sen vi gick i skola tillsammans....

En annan december natt, några veckor senare, ses vi igen. 25 december. Och nu är det vår tid. Nio förlorade år att ta igen. Ja det är så vi säger, halvt allvarligt , halvt på skämt.

Och yes, det är storyn. Från det mötet, fram till idag.

Tio år sedan jag stirrade in i den där ouppnåeliga nacken. Drömmen.

Och när verkligheten överträffar drömmen. Jag undrar vad ia 15 år hade sagt om jag, ia 25, hade berättat att jag tio år senare skulle vara tillsammans med den där nacken, den där M. Att jag varje dag skulle få se in i hans ögon, smeka det mörka håret, den vackra huden. Kyssa läpparna, varje dag. Att jag varje natt skulle sova med hans varma kropp omkring min.

Jag hade inte trott det var sant. En ouppnåelig tonårsdröm. I uppfyllelse.

Kärlek!/ ia

kämpa FÖR inte MOT

det pratas/skrivs om att man skall kämpa mot olika saker.

folk kämpar mot stress, mot sin kropp, mot övervikt. mot allt gott som kan fresta oss. man kämpar mot de sämre sidorna av sig själv.
man kämpar mot cancern eller andra sjukdomar, mot sin ätstörning eller mot demonerna man har i sitt huvud.
vi kämpar mot ensamhet eller mot konsumtion, mot miljöförstöringar eller nått annat som hotar dig själv, ditt liv eller samhället, världen, det stora.


en tanke slog ner i mig.
är det inte så mycket enklare att kämpa FÖR sig själv, inte mot.

endast en lek med ord kan tyckas? 
men nä. för mig, personligen, blir det så mycket enklare att arbeta tillsammans med min kropp om jag arbetar för den istället för emot den. arbeta för att den skall må bra, vara stark, uthållig, praktisk och gärna utstråla nån sorts sundhet. försöka att sluta kämpa mot vikt, ångest, tankar, fobier.
jag vill kämpa för mitt välmående, inte emot det onda. det onda försvinner av sig själv när det goda tar över.

skall man kämpa emot sig själv blir kampen tuff och hård. jag tror inte på att man skall bekämpa sig själv. sluta kämpa, ge upp, överlämna dig till något större, låt det goda ta över.

detsamma i samhället. om man bara ser det som är fel, miljöförstöring, främlingsfientlighet, fattigdom och skall bekämpa det kanske man lägger för stor vikt vid det negativa. istället för att kämpa för en bevarad vacker natur, för allas lika värde och rättigheter, för rättvis fördelning av jordens resurser.

som sagt, vissa kanske tycker det kanske bara är en lek med ord. men för vissa kanske det skulle hjälpa enormt att arbeta FÖR sig själv, för det goda i världen, istället för att försöka bekämpa sig själv och det onda. 


och jag tror ju dessutom att man kan få lite himmelsk hjälp på vägen. slänga upp en kort, enkel men ärlig bön till Gud, säga: hjälp mig att arbeta, kämpa, för det goda. det goda för mig själv, för mina medmänniskor och vår värld. det goda för dig.

träffade syster-familjen i helgen. detta en bild från förra vintern.

kärlek! /ia

bruten, skör

ändå buren

osynlig

ingenting

 ändå älskad 

tårar 

smärta

men i allt: glädjen, skratten

framtiden

oviss, svår

men i allt, är du där

löftet ; aldrig ensam

aldrig övergiven 

aldrig mer än du klarar av

det stormar

blåser kallt

en höst i våren 

men din värme är frid

hoppet 
om en ljus framtid
håller oss vid liv

  

kärlek! /ia

kärlek. sol. livet. i bilder.

när man inte har tid, eller tar sig tid, för att blogga och skriva så mycket man vill och de inläggen man vill.... för att man istället är ute i naturen och vårsolen, promenerar, joggar eller åker bräda.... eller träffar vänner, är i kyrkan, myser med Micke eller städar lägenheten..... ja då får det helt enkelt lov att vara så.

men jag bjuder på lite av mobilens (ibland suddiga) bilder från de senaste dagarna så ser ni lite av vad jag haft för mig iallafall :) 

våråkning. så fint!

katten! som vill vara med överallt...

morgonpromenad

katten 2. frukoststund, hon placerad på magen.

avklarad löprunda

lugna morgonstunder

gymmet

morgonpromenad runt Gruvan

vårfint i köket

stretch ute efter en till löprunda. varmt och skönt!

chill i solen i backen

eftermiddagssol på uteplatsen i Baggbo. med lilla E. i bakgrunden, snart storebror :D

jag ÄR så tacksam för livet. gärna med lite sol. (och framförallt, människorna omkring mig)

kärlek! /ia

att inte sura och tappa modet

i Bibeln finns det uppmaningar om att om någon ber om något av oss/tar något från oss så ska vi inte kräva att få det tillbaka. och hur lätt är det? 

Men. det går att bestämma över sitt eget liv, över tankarna man tänker, hur man hanterar saker. Man kan inte påverka det som sker, men hur man tar det som sker. (hur många gånger hade du inte hört det innan?, haha)

och för att förtydliga detta tänkte jag ge exempel. på när jag t.ex. blivit bestulen på saker. och valt att inte förstöra för mig själv genom att älta det.

som jag skrev nyligen i min sista/senaste reseskildring så blev jag ju av med min kamera. surt. inte så mycket för penningvärdet av kameran i sig, utan för alla bilder jag tagit längs vägen. mina resebilder som för alltid är borta. de hade gärna kunnat få tagit kameran om jag bara hade fått ha mitt minneskort kvar.
så jag hade kunnat blivit oändligt arg på den som snodde den. och på mig själv eftersom det var jag som klumpigt nog la ifrån mig kameran, glömde den och var borta ca 5 min.

Men. taget är taget, gjort är gjort. vad hjälper det att jag tänker på det, grämer mig, blir ledsen, arg. ingenting, absolut ingenting. jag förstör bara för mig själv om jag ältar det och låter det förstöra en annars fin dag.
och jag tror inte ett dugg på hämnd. 
förhoppningsvis så behövde den som tog kameran pengar och fick ut nått vettigt av det. jag får leva med den förhoppningen.

samma den gången när min cykel blev snodd. surt. men den var borta och jag förstört mest för mig själv om jag blir sur, bitter, ältande.

om någon tar något av ens hjärta, en själ, ens kropp eller av ens stolthet och respekt så kan det väl vara ännu svårare att gå vidare och förlåta. men jag tror det är ett måste för att inte förstöra för sig själv. bitterhet är farligt och man tjänar ingenting till på att vara en människa som är otrevlig mot andra.

förlåtelse är stort och förlåtelse är kärlek!

vacker bild Micke tog för nån vecka sedan när han cyklade upp till toppen av hoppbackarna.
Falun by night

peace! /ia

bäbisväntan och längtan

jag ska ju bli moster, igen, för andra gången. vilken lycka! 

det fick jag reda på tidigt tidigt, lite i förtid eftersom jag skulle åka iväg till Indien/Nepal då. att vara först utomstående med en sådan stor lycko-nyhet, det är ju nästan för svårt.
(hur skall det då inte vara att vara förälder och man vill berätta för allt och alla om lyckan inombords och så 'får' man inte fören en massa veckor senare??)

hursomhelst, det var inte det jag hade tänkt att detta korta (jag korta inlägg? ha -skämt! ;) ) inlägg skulle handla om.

för sen när jag/vi kom hem från våra resor berättade Micke att hans bror också skulle ha barn. deras första, och M.s första syskonbarn. stort!

kul tänkte jag, att vi båda ska få syskonbarn och det samma år dessutom.
sen.... visade det sig att båda skulle få sina söta bäbisfötter utkläckta i maj månad.
ännu fränare, tänkte jag. att vi ska få syskonbarn samma månad. då kan man ju liksom jämföra dem hur de växer och utvecklas och ja.. coolt.

och sen när vi var i Sälen tillsammans med M.s bror och hans tjej så frågade jag när hon var beräknad att föda. 18 maj. ok.
frågade mamma när det var syrran var beräknad... jo, 18 maj.

hur coolt är inte detta alltså? hur coolt som helst tycker jag iallafall. det innebär ju att de små barnliven är 'tillverkade' och fick sitt liv typ samma dag. yeah!

sen är det ju givetvis så att de kanske inte alls kommer födas den 18 maj nån av dem, att nån blir tidigt och nån sen och så. spännande att se vem som får bli moster/farbror först denna gång, säkert M., eftersom alla i vår släkt har det draget att vi är lite sena och sega, haha. Lilla Edvin var ju t.ex. nästan två veckor länge inne i magvärmen.


men hursomhelst. jag tycker det är fränt. hur stora är oddsen liksom att ett par som mig och M, båda har syskon som råkar skaffa barn (vilket man kanske inte gör varje dag direkt) och det blir samma dag. att mamma och M.s mamma ska bli farmor/mormor samma dag, osv, osv.

vilken häftig slump/sammanträffande skulle man kunna säga nu. men det finns ett liiiiitet problem. jag tror ju inte på slumpen!... 
vad ska vi då tro? jo, kanske att Gud har humor. att han har tajming. att han har tankar. att det finns nån mening med allt. att dessa 18-maj barn är sjukt efterlängtade och välsignade. 


spännande med små bäbisar och graviditeter tycker jag. i den åldern man kommit upp i nu så omger man ju sig med mer och mer sånt. träffar folk, pratar med tjejkompisar om det, läser vänners bloggar om det.
och blir ju så sugen.... men no, no, no! det får vänta.
först måste man gifta sig ;) och resa jorden runt. typ.

lite bilder från när Edvin var ca 1.5 månad gammal. älskade!

kärlek! /ia.