out of reach

angående samma tema som det förra inlägget så har jag börjat tänkt på en grej (och obs! detta är också några av mina egna tankar/påfund, inget jag har "teologisk" grund för, hört nån påläst prälle berätta om - så jag kan ju vara helt ute och cykla, men...)

ia's fundering: när jag läser min bibel så ser jag att det står att jesus hela tiden säger till sina lärljungar och anhängare: följ mig. och jag har noterat och insett nu på slutet att han (väl?) aldrig säger: bli exakt som mig.
och kanske att det finns en väldigt viktig poäng i det här. att det finns en anledning till att jesus säger följ mig och INTE bli som mig.

för det är ju ofta så vi tänker, att ska vi följa jesus ska vi bli som honom. och det är en bra strävan! men vi måste nog inse att vi aldrig blir som honom, fullt ut, hur mycket vi än strävar. och att vi aldrig kan eller ska bli som honom. vår uppgift är att följa.

varför kan och ska vi inte bli som jesus? jo för att han var 100% gud OCH 100% människa. och vi är bara 100% människor. det är en betydande skillnad.

inte "bara människor" som i att vi kan bete oss hursomhelst och skylla på detta "bara människa". inte "bara människa" som i att vi inte förmår uträtta något, inte är betydelsefulla, inte kan påverka, att övernaturliga saker inte kan ske genom oss. NÄ inte så!

MEN "bara människor" som i den betydelsen att vi inte förmår vara syndfria såsom jesus var. att vi faktiskt inte förmår att vara alltigenom goda precis hela tiden. som att vi inte kan förvänta oss att lyckas med allt, bli omtyckta av alla, kan uträtta allt vi drömmer om, kan förändra världen på egen hand. vi gör fel, vi är trasiga, vi har egoismen i oss.

och eftersom vi är "bara människor" så behöver vi Gud. vi behöver jesus som hjälp. vi behöver varandra som stöd.

men det är farligt att tro att vi kan bli som gudar.

kärlek! /ia

i dig såg jag ljuset.

rätt ofta tar jag på mig mitt kors runt halsen, iallafall när jag ska iväg och jobba eller träna.
och det bär emot lite ibland. (dels är jag rent "kosmetiskt" inget jätte-fan av halsband, men det var inte det det här skulle handla om).

visst, ibland kan det vara lite jobbigt på grund av den där, tyvärr, önskan man har att jämt vara en i mängden, smälta in osv. och det gör man inte med ett kors riktigt. det är inte den typiska svensken liksom.

MEN detta är inte den huvudsakliga orsaken till att det kan ta emot att sätta på mig mitt kors. jag skäms inte för min tro, tycker det är helt ok att "skylta" med att jag är kristen, för min egen del. är inte rädd att bli utstött eller nått sånt. folk verkar ju gilla mig ;)

orsaken till att jag kan tycka det är så jobbigt beror på: representant-skapet. att jag, när jag sätter på mig mitt kors i början av dagen, gör hela dagen till en dag där jag inte bara ska representera mig själv utan även kristendomen. försöka vara någon sorts avbild till jesus. och hur lätt är det?

när jag har mitt kors på mig kan jag bli rädd för att göra fel. jag blir rädd att om jag behandlar någon människa fel/illa, en vän, en patient, en arbetskamrat, en okänd eller så, så är jag rädd att mina misstag också ska ses som kristendomens misstag. eftersom jag med korset tagit på mig att vara en representant. jag är rädd att folk ska tänka "jaså, det är som den där sura, elaka, fega, mesiga tjejen de kristna är".
jag VET att det oftast inte är så. att jag säkert stundvis kanske ger något sorts gott intryck av hur en kristen människa kan betee sig. men man är inte fläckfri. jag gör fel. och då är jag rädd att de felen även ska smutsa ner jesus, Gud och alla andra som tror.

för några år sedan, när jag levde en annan livsstil och var "ute i svängen" lite mer, tog jag alltid av mig mitt kors innan jag skulle ut på krogen. för jag visste att jag inte betedde mig på ett bra sätt där. så å ena sidan var det väl bra att jag inte gjorde det jag gjorde som en representant för jesus.
å andra sidan kan jag tänka att det är lite farligt när vi tror att vi måste vara fläckfria för att kunna bära jesu kors. det blir vi ju aldrig. det kanske är bra att se att vi är mänskliga, sårbara, icke-felfria. samtidigt tror jag man måste ha någon sorts grundton av godhet, välvilja och medmänsklighet, empati, för att kunna vara en bra representant för det dära korset.

för alltså, hur ledsen har man själv inte blivit när man hör om allt, rent ut sagt, helvetiskt skit, som utförs/utförts i kristendomens namn. korståg. krig. våld. häxbränningar. fördömande. sekter. mord. knutby. utöya. kriget i afganistan och irak. militära insatser i israel. kvinnoförtryck. osv osv.
det är svårt att stå upp och försvara sådant. jag skulle aldrig försvara ovanstående, även om de säger att det görs i guds eller jesu namn.
läs er bibel och evangelierna säger jag då! läs om fredsbudskapet. upprättandet. kärleken. allas människors lika värde. försvaret av de fattiga, samhällets minsta.

ja, det här var snarare lite funderingar och virrvarr tankar än färdiga åsikter. men det får mig att tänka till. 

och jag fortsätter att bära mitt kors.

kärlek! /ia. 

jag vädrar blod, det luktar sorg.

jag hade faktiskt lite tankar som INTE handlade om träning eller jobb som jag hade tänkt skriva ner ikväll. MEN jag blev alldeles för trött för att tänka klart.

haft ytterligare en dag som jag älskar't: jobb och träning. och jobbet var extra roligt idag ( NÄ det handlar inte om att kolla på läkare,... faktiskt!) utan att jag fick göra en "studiebesöks"-dag nere på ÖNH-mottagningen (är ju på vårdavdelningen i vanliga fall). och varför var det så himla roligt då? jo, för att jag lärde mig massor! och jag älskar att lära mig nya saker. och träffade nya trevliga människor, både personal och patienter. looooove it!
och därför är jag lite ledsen att jag är ledig i tre dagar framöver nu. eller ledsen... rädd snarare. jag mår ju så bra när jag är aktiverad och sysselsatt och gillar inte att ha en massa dötid....
aja, skitisamma, man kanske kan få hoppas på lite finväder eller nått iallafall.

ja, och eftersom gårdagens träningsplan blev ändrad med spinning+styrka istället för löpband så var det dags för löpband+styrka idag. och nu är jag helt slut. hjärn-slut och ben-slut.
fast det känns lite förbjudet att gå och lägga sig före kl 22 när man är ledig dagen efter. som att sova bort sitt liv typ. men hur vettigt är det att vara vaken när man knappt orkar tänka? imorn blir det nog eventuellt förmiddags-löp med johanna också, så då gäller det att ladda. att träna på fm är ju inte favoriten kanske.

SÅ, imorgon (kanske?) det kommer något inlägg till bevis på att jag inte bara tänker på träning. godnatt så länge. sweethearts.

förresten, kan inte någon ge mig lite boktips? jag har lästorka. och hittar aldrig något roligt på biblioteket tycker jag.

kärlek! /ia

du och din tjej. jag och min son.

jaha, då blogginspirationen tryter lite kom jag på att jag kan ju berätta om det där ärofyllda uppdraget jag tagit åt mig, som inleds på söndag, varar livet ut och anledningen till att kränga på sig folkdräkten nu igen.

jo alltså: min systerson, (enda syskonbarnet so far) Edvin, ska döpas på söndag (min åsikt om barndop behöver vi inte ta upp i detta inlägg för att inte förstöra den glada stämningen i detta inlägg, haha. jag är själv barndöpt by the way - och vuxendöpt). Aja, det ska iallfall bli fint tycker jag. och tillbaka till ämnet: jag har blivit tillfrågad om att vara Edvins fadder/ det vissa kallar gudmor om det säger er mer. alltså en vuxen (fast f** är jag vuxen egentligen?? - jag beter mig ju inte så iallafall! hehe) som ska kunna finnas där som ett extrastöd och så. (fast nej, har redan checkat av att det inte innebär något juridiskt ansvar, att jag automatiskt skulle vara ansvarig att ta hand om Edvin-pojken OM Anna&Mattan skulle dö. det hade nog inneburit en katastrof för stackars Edvin - jag omognast i världen för att skaffa barn? )

hursomhelst, jag är självklart väldigt ärad, och lite tagen, av denna tillfrågan. (jag kommer vara enda faddern) det är ett ansvar som jag tvekar på om jag klarar av, men jag ska göra mitt bästa. finnas till hands det bästa jag kan, även OM det nu skulle råka vara på andra sidan jordklotet eller i någon annan ände av Sverige. ge de klokaste råden jag kan, finnas till och lyssna.
och det här innebar också att pojkens ömma moder insisterade på att jag också ska ha folkdräkt då jag kanske ska vara med och bära fram ungen eller nått sånt. så leksandsutstyrseln åkte fram igen snabbt efter examen.

och från och med söndag har jag alltså då två små fadderpojkar. Eliah i Ghana och Edvin i Gagnef. Me and my boys! :)

typ lite såhära dårå på söndag. fast edvin-grabben i vit långklänning..

kärlek! /ia
(extra kärlek till min syster anna. trots att jag 'bara' har henne har jag ju fått prova på att både hålla brudbuketter och nu bära barn. förtroenden, högtidligt och minnen för livet. jag är priviligerad! )

do you feel it to?

att ägna dagen åt att jobba (dagtid!) och sedan gå iväg och träna på em/kväll, det är nog livet när jag gillar det som allra mest! det sociala kommer ju liksom gratis, man hinner inte tänka så mycket, kroppen blir glad osv.

och vissa dagar är det ju lite, lite extra glädjefyllt att jobba. :)

dagens träningsplan: promenad med johanna, sedan löpband på friskis (jämt tempo idag, körde intervaller igår) och sedan lite styrka i gymmet på det. pepp - ohh ja hej!
eftersom jag var så trött och relativt opepp på träning förra veckan tog jag någon extra vilodag och vips så var jag enormt träningssugen igen! jag har blivit så gammal och klok :)

eftersom jag absolut inte har något vettigt, djupt, klokt att säga för tillfället får ni stå ut med mina vardags- och träningsinlägg tillsvidare.

kärlek! /ia

hud, kaffe, sol

har börjat dagen med en fin, solig (äntligen!) morgonpromenad.

resteren av dagen ser ut ungefär såhär tror jag: kyrka. träning på friskis, tror att löpbandet kallar. sen far jag nog hem till mor&far i bjursås en sväng. äter förhoppningsvis något gott. ser på mästarnas mästare (enda tv-programmet jag följer, haha). och sen hem och sova för en tidig jobbdag imorgon.

med det vill jag mest ha sagt att det nog inte blir sån vidare aktiv blogg-dag.

så nu önskar jag er en  bra, bra dag! kom ihåg att din egen inställning till din dag och ditt liv kan göra den största skillnaden.

kärlek! /ia

we will still be friends forever

igår kväll slog mig återigen tanken på hur viktigt det är med vänner.

att vara singel, det är helt ok. ibland längtar man efter att träffa någon, ibland ser man bara de fördelar som finns med singellivet. MEN hursomhelst så klarar man sig utan pojkvän. men att klara sig utan vänner, det tror jag inte jag skulle göra.

så TACK till alla ni som finns där. gamla, trogna, härliga tjejgänget. församlingsvänner. betelvänner. familj och släkt. vänner genom bloggen. skolkompisar. träningsvänner. arbetskamrater. och ja, så vidare. ingen nämnd, ingen glömd.
och tack Gud som låter mig ha de här vännerns runt mig. som ger styrka. som tror på mig.

igår var det jag och johanna som slog våra kloka huvuden, snygga kroppar och goda hjärtan ihop med en träningseftermiddag och en mys/prat/filmkväll. fint!

kärlek! /ia