Ibland, eller väldigt ofta rättare sagt, kan jag önska att jag vore lite mer.... lättsam typ. Why so serious? är väl en fråga som passar rätt bra in på mig. Jag skulle inte direkt kalla mig själv för pessimist, men jag är ju inte heller den den sprudlande, superglada, alltid positivt-tänkande livsbejakande tjejen heller. Jag tänker att allt vore så mycket enklare om man tog livet mer med en klackspark, ett skratt, om man alltid kunde se och hoppas på det bästa ur saker och ting.
Jag tänker att det vore lättare om man inte var rädd. Om man såg möjligheterna istället för riskerna. Om man såg vad livet hade att erbjuda istället för att vara rädd att göra fel. Om man förväntade sig att allt skulle bli bra istället för att allt kommer att gå åt skogen. Om man inte var en funderare, analyserare, en person med ett ganska stort vemod. Att det vore lättare om man trodde att livet bara gick ut på att ha kul och vara lycklig - då skulle man ju kunna sträva efter enbart de grejerna som gör en just glad och lycklig.
Men jag tror ju att det finns något mer. En strävan efter att göra rätt, att ta livsuppgiften på allvar, att se till dem som har det sämre än jag själv, att våga ta in andra människor och den här världens lidande, och försöka göra någonting åt det. Och jag känner mig ofta dålig när jag inte ägnar mig åt just detta.
Jag tror att det finns rätt och fel, en allmängiltig sanning och en Gud som vill lära känna alla människor och att jag har ett uppdrag att i den mån det går visa på honom genom mitt liv och mitt handlande. Men det kan så lätt bli en stor prestationsångest i allt det där, och då tror jag att man, dvs. jag, är lite fel ute. Att tro på Gud är inte en prestation men min vilja att göra rätt sammanslaget med min personlighets stora förmåga att få dåligt samvete gör ju att det blir en jobbig kombination ibland.
Förstå mig rätt nu, Gud är aldrig jobbig men mina egna tankar om vad jag bör göra, vara och tänka kan bli det.
Ja ibland brukar jag tänka att det kanske vore enklare om man vore någon annan, något annat, än den man är.
Samtidigt. Min tröst;
DE människor som jag faktiskt vet tycker om mig, de tycker ju om mig för den jag är, nu idag.
Att Gud har skapat mig till den jag är. Därför tänker jag också att han får ta hand om mitt oroshjärta. Att Gud får stärka mig, trösta mig, skydda mig, leda mig. Att det finns en mening med att jag har ett känsligt och tidvis oroligt hjärta. Jag tröstar mig med att tänka att ju svagare jag är i mig själv desto större får Guds styrka vara i mig.
Här kommer två bibelord som får ge mig styrka att inte oroa mig utan att istället vara glad i Gud.
Fil 4: 4-6
Matt 6: 25-34
Jag tänker att det vore lättare om man inte var rädd. Om man såg möjligheterna istället för riskerna. Om man såg vad livet hade att erbjuda istället för att vara rädd att göra fel. Om man förväntade sig att allt skulle bli bra istället för att allt kommer att gå åt skogen. Om man inte var en funderare, analyserare, en person med ett ganska stort vemod. Att det vore lättare om man trodde att livet bara gick ut på att ha kul och vara lycklig - då skulle man ju kunna sträva efter enbart de grejerna som gör en just glad och lycklig.
Men jag tror ju att det finns något mer. En strävan efter att göra rätt, att ta livsuppgiften på allvar, att se till dem som har det sämre än jag själv, att våga ta in andra människor och den här världens lidande, och försöka göra någonting åt det. Och jag känner mig ofta dålig när jag inte ägnar mig åt just detta.
Jag tror att det finns rätt och fel, en allmängiltig sanning och en Gud som vill lära känna alla människor och att jag har ett uppdrag att i den mån det går visa på honom genom mitt liv och mitt handlande. Men det kan så lätt bli en stor prestationsångest i allt det där, och då tror jag att man, dvs. jag, är lite fel ute. Att tro på Gud är inte en prestation men min vilja att göra rätt sammanslaget med min personlighets stora förmåga att få dåligt samvete gör ju att det blir en jobbig kombination ibland.
Förstå mig rätt nu, Gud är aldrig jobbig men mina egna tankar om vad jag bör göra, vara och tänka kan bli det.
Ja ibland brukar jag tänka att det kanske vore enklare om man vore någon annan, något annat, än den man är.
Samtidigt. Min tröst;
DE människor som jag faktiskt vet tycker om mig, de tycker ju om mig för den jag är, nu idag.
Att Gud har skapat mig till den jag är. Därför tänker jag också att han får ta hand om mitt oroshjärta. Att Gud får stärka mig, trösta mig, skydda mig, leda mig. Att det finns en mening med att jag har ett känsligt och tidvis oroligt hjärta. Jag tröstar mig med att tänka att ju svagare jag är i mig själv desto större får Guds styrka vara i mig.
Här kommer två bibelord som får ge mig styrka att inte oroa mig utan att istället vara glad i Gud.
Fil 4: 4-6
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
|
Matt 6: 25-34
25Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? 26Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? 27Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? 28Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. 29Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. 30Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? 31Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? 32Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. 33Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. 34Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Men ibland också: Då känner jag mig STARK och LYCKLIG. Med ett leende på läpparna. Med ett hjärta som bara vill sjunga och prisa Gud. Med ett hjärta och en kropp som vill hänge sig åt livet och allt det vackra i det, en stor TACKSAMHET för att få vara en del av det, att ha fått liv på jorden just i denna tid, denna situation, att möta just dessa människor.
Så tacksam och glad att få vara vid liv och ha det så bra, till brädden fylld av kärlek.
Och oavsett stämningsläge så vet jag att Gud aldrig överger oss, att han alltid finns där och det är det viktigaste. Inte frågan om jag för stunden är glad och lycklig eller ej.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar