Africa Mercy, ett annorlunda sjukhus

I torsdags hade jag en riktigt körig kväll på avdelningen. Det var svårt och jag fick fråga mycket. Men som tur är är ju alla så in i nordens trevliga och hjälpsamma här så det gjorde inte så mycket. I början av skiftet kände jag mig mest superbortkommen och lite stressad, men mot slutet så insåg jag att jag faktiskt gjorde så gott jag kunde och jag fick bra stöttning och hjälp av de andra sköterskorna.

Igår kväll jobbade jag också och då var det lite annat. De flesta av patienterna på den avdelning jag jobbar på är barn och de ligger inne i ganska många dagar, och mår efter de första jobbiga dygnen ganska bra, så igår var det mycket lek och stoj.
Tänk så roligt man kan ha endast med ett par ballonger! Behövs inga paddor och playstations här inte, barn är ju så lätta att roa (och jag var road med, haha!). Och inte gör det speciellt mycket att vi inte pratar samma språk heller, lek kan ju kommunicera så mycket utan ord. Det känns så fint att kunna ge ut lite av sig själv till de här patienterna. När man ger, ja då får man så mycket tillbaka.

Åh, att ha tid att ta hand om de där ungarna lite extra. Att ha dem i knät, bära dem till toa, kittlas, leka, trösta. Små fina bruna barn, vill ta med mig ett par hem, :D


Det är lite annorlunda att arbeta på avdelning när alla 20 patienter (plus deras anhöriga och syskon) är i samma rum. Inga enkelrum här inte, och ingen sköterskeexpidition, så vi är ju tillsammans alla sköterskor med patienterna hela tiden. Är typ som en blandning mellan sjukhus, fritidsgård och dagis. Ett högljutt, men trevligt, kaos. Det är ju lättare att hålla koll på patienterna och en väldigt familjär stämning. Patienterna och deras anhöriga tröstar och hjälper varandra, och det är inget som blir direkt privat. Om någon som har beordrats sängläge efter operationen behöver på toa sätter man helt enkelt upp ett par tunna gardiner runt sängen och så får de ett bäcken där att sköta sina behov på. Med ca en meters mellanrum till nästa säng. Lukterna känns ju så att säga ;). Och sen ner med gardinerna igen och så ligger alla patienter där och kan se varandra hela tiden, och deras anhöriga sover på en madrass under patientens säng.


Det är annorlunda helt enkelt. Och jag kan inte säga om det ena eller andra är mer rätt eller fel än det andra. Självklart kanske det inte är det bästa rent hygienmässigt att ha patienterna så nära varandra hela tiden, men hittills har jag inte alls sett några infektioner på de patienterna jag haft hand om i alla fall.
Men psykosocialt kanske detta är bättre? Patienterna stöttar ju verkligen varandra, det är som en enda stor jättefamilj därnere på avdelningen, och det kanske är något vi i Sverige saknar?
Jag möter så många glada människor, som trots att de inte äger nästan någonting ändå verkar minst lika glad, om inte gladare, än oss därhemma. Kanske är brist på nära relationer ett värre öde än brist på materiella ting?

Ja, det är mycket sånt man kommer att fundera på när man är här. Och jag tror det kommer att kännas lite tomt och ensamt när jag kommer hem till Sverige igen. Här är man hela tiden, både på jobbet och fritiden, omgiven av människor man trivs och känner sig connectad med. Man behöver i princip aldrig vara själv om man inte själv uppsöker ensamheten. Jag börjar förstå varför människor som lever i såna här 'relationskulturer' kanske har en bättre psykisk hälsa än västerlänningarna.

Funderingar som sagt.
Idag är det tre veckor tills jag lämnar skeppet, känns skönt att ha lite tid kvar, men jag saknar hemma och M, och katterna, familjen, jobbet, lägenheten och Sverige också. Jag är iallafall oerhört glad att jag fick och tog chansen att komma hit, det kommer att vara minnen och lärdomar för livet.

Igår var det fredag och då har vi något som kalla 'funky-friday' här, det innebär att vi har på oss lite roligare arbetskläder än vanligt. Jag gillart, tänk om man kunde va klädd såhär på jobbet hemma ibland också :)

Kärlek! /ia