Att vara hemma fastän man är borta

Såhär skrev jag i ett blogginlägg några dagar innan jag åkte:

Något mer

Jag hoppas innerligt att den här resan ska bli något mer än självförverkligande. Visst, det är en av mina stora drömmar som går i uppfyllelse men jag vill inte att denna resa bara ska vara för min skull. Jag vill att det ska bli något mer, något större.
Självförverkligande är så himla poppis och inne nuförtiden, men jag vill inte tro och leva bara för individen, för mig själv, utan också kunna tänka på andra, tänka kollektivt.
Jag ber till Gud om hjälp med detta. I mig själv är det så lätt att bli ego.

Jag hade en längtan om att komma hit och liksom få slita lite, ja nästan 'lida' tänkte jag mig. Liksom ge något av mig själv utan att få något tillbaka. Verkligen jobba för Guds rike och jobba för de människor som inte har så bra som vi har det hemma. Göra något viktigt. Jag ville inte få ut en massa av det själv, jag hade absolut inga krav på att ha den bästa tiden i mitt liv, uppleva massa eller vara superlycklig hela tiden.

MEN

Guds rike funkar ju som så: att när man ger då får man. Det är så fantastiskt! 

Vi var några som pratade om det redan första veckan här, att Gud är så fantastiskt att när han ser och vet att vi uppoffrar något från vårt eget liv så ger han oss något tillbaka. Och det allra mest fantastiska: han ger oss inte lika mycket tillbaka som vi gett, utan han ger oss mer!

Jag ser inte direkt på den här resan som en jätteuppoffring men jo, jag har ju betalat en hel del pengar för att ta mig hit, betalar för mitt uppehälle här och jobbar gratis och får ingen lön hemifrån eftersom jag har tjänstledigt. Så det vore väl en uppoffring om man är en sån som tänker på pengar mycket iallafall. Och jo, jag missar den svenska hösten som jag älskar så mycket. Och offrar tid att var ifrån min familj, Mikael, vänner, katter och sådant. 

Och jag hade inte väntat mig så mycket tillbaka men känner mig så sjukt välsignad här! Framförallt andligt och socialt. Det är en sån fin gemenskap som det var längesedan jag upplevde, jag har funnit så fina vänner som jag kan ha djupa och viktiga samtal med, vänner som jag kan dela och fördjupa min Gudstro med. Sånt är viktigt för att det inte ska bli en torr öken i hjärtat. 

Innan jag åkte postade jag också DET HÄR inlägget där jag skrev att det var längesedan jag kände den där sprudlande glädjen i Gud, att jag saknade det och längtade efter det. Det har jag fått uppleva här, och det blir liksom bara mer och mer av den varan ju fler veckor jag lever i detta kollektiv och denna gemenskap. 

Jag har fått vänner, gemenskap, glädje, god mat (hehe), skratt, djupa samtal, nya insikter och kunskaper, sett vackra platser, mött nya människor. Ja, massa bra saker har Gud välsignat mig med. Speciellt det där som inte riktigt går att ta på, känslan i hjärtat när något känns rätt.

Och det är det jag menar med att Gud ger oss så mycket när vi bestämmer oss för att ge till honom och till våra medmänniskor. Det är ingen förlustaffär som man lätt kan tro, det är en stor vinst. 

Han har ju lovat oss det i sitt ord:

Luk 6:38 Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

 

Skrev såhär i dagboken häromdagen:

Ibland funderar man ju.... All denna 'uppoffring' för Gud, allt som står i Bibeln, att ha självbehärskning, att inte göra det man vill, att inte leva av världen, inte följa 'köttets lustar' etc. Är det verkligen värt det? Är det inte bättre att bara leva sitt liv, söka den världsliga lyckan, göra allt det man själv vill och känner för, strunta i Gud, slippa ord som 'lidande', 'avstå' och sådant? 

MEN när jag tänker såhär glömmer jag att Gud har skapat oss och vill oss väl, att ett liv i hans vilja är ett gott liv för att han är en GOD Gud. Att det är det livet som ÄR och känns bäst, det bästa händer när vi överlåter oss och våra liv åt honom. Och att det inte blir så himla bra och lyckligt som vi tror, om vi går vår egen väg. Att Gud välsignar oss när vi ger till andra och inte är egoistiska. Att det händer så mycket i livet vi inte själva har kontroll över men att Gud kan hjälpa oss om vi låter honom göra det. Att vandra sin egen väg leder inte automatiskt till lycka, som vi så gärna vill tro. Snarare tomhet, att aldrig vara nöjd, jagande efter mer: pengar, prylar, kickar, 'drömprinsen' som ska rädda oss från allt ont. Men vi kommer aldrig bli nöjda.

Jag är nöjd här. 

Och hej och hå, det blev ett superlångt inlägg, och 'superkristet' om man skulle kunna kalla det så.

Men det får ni stå ut med! ;)

Jag tycker såna här grejer, om livet, hur man ser på livet och hur man väljer att leva sitt liv, är viktiga grejer.

Jag tycker ju att Sverige är världens finaste land typ, men Madagaskar kan vara fint också. ;)

Kärlek! /ia