lördag 24 oktober 2015

Snart hemfärd

(Skrev det har inlagget i torsdags men har tidsinstallt det till idag, lordag, sa nar ni laser det har jag redan paborjat resan hemat med en ca atta timmar lang bussresa till Antananarivo, Madagaskars huvudstad. Flyget hemat gar pa sondag eftermiddag. Puss!)

Nu börjar den här resan närma sig sitt slut, jag gör mina sista arbetspass här nu, på lördag lämnar jag skeppet och påbörjar min resa hemåt igen, på måndag landar jag i Sverige.
Det är mycket blandade känslor inför detta förstås.

En av de sakerna jag slogs av förra veckan när jag började ta in att jag snart åker hem var någon sorts skuld, att jag verkligen insåg hur fattiga människorna är här och jag fick en sådan nöd för folket i denna stad, detta land. För jag kan ju åka härifrån, det kan inte de. Beskrev det i min facebookstatus såhär:

"Man köper en flygbiljett till ett fattigt land och åker och hälsar på i några veckor. Tänker 'det här var en bra erfarenhet, det har jag lärt mig mycket av' och sen tar man ett flyg och åker hem igen. Men de fattiga människorna kan inte göra så, för dem finns ingen tur- och returbiljett från fattigdom. De är fast här.
Varför är världen och livet så orättvist? Varför har vissa så mycket och andra inget alls?"


Jag är glad att jag känner den här smärtan och nöden, för det innebär att jag har lyft blicken från mitt eget navelskådnade av mitt liv och faktiskt kan ta in hur andra människor runt omkring mig har det.


Jag är glad och ser fram emot att komma hem samtidigt som det känns sorgligt att lämna det här stället. Jag saknar min familj, M, katterna och det ska bli fint att få komma hem till vackra Sverige igen och återgå till mitt arbete med mina fina kollegor.

Och istället för att allt för mycket känna mig ledsen for att lämna detta skepp med alla dessa härliga människor så försöker jag istället bara se på det med stor tacksamhet. Jag är tacksam för att den dröm jag hade faktiskt har gått i uppfyllelse, hur stort och fantastiskt är inte det, att få förverkliga en livsdröm?
Såklart kan man aldrig föreställa sig innan precis hur det ska bli, men att få komma till Afrika, se hur människor utanför Sverige och västvärlden lever, att få hjälpa människor och arbeta som sjuksköterska i detta land, att få agera i ett kristet sammanhang, att få skriva och blogga om det, att få dela något med er därhemma...
Ja det var min dröm och det är precis det jag har fått göra de har två månaderna.

OCH jag fick något mer än vad jag hade hoppats på och förväntat mig: Att Gud har fått påverka mig, gett mig en ny glöd och ny kärlek, ny glädje och ny inspiration, nya tanker och insikter, nya attityder och en ny förtröstan på honom. Det kanske är den allra största förändringen och erfarenheten som jag tar med mig hem.

Och jag har fått nya, fina vänner.

Ja, blandade känslor som sagt, för jag har lärt mig att tycka om det har stället mer och mer ju längre tid jag varit här. I början är kontrasterna så stora, och jag såg smutsen, det lortiga, det fattiga, det fula, det sårade och allt som inte var Sverige.
Havet imponerade inte så väldigt mycket på mig eftersom jag mer känner mig som en skog, berg och sjö människa. Värmen var inget jag direkt kände att jag desperat behövde och palmerna attraherade mig inte så väldigt mycket, inte mer än en skog i Sverige i alla fall... Patrioten, hehe.
Men jag har lärt mig att älska vyerna här, havet, vattnet utsikten, landet, gatorna, värmen, skeppet, hamnen, människorna. Det är så fina minnen jag kommer bara med mig i hjärtat, och säkert sakna och längta tillbaka till emellanåt.

Men som sagt, framförallt är jag tacksam att jag fick vara med om detta och det är med ett glatt och uppfyllt hjärta som jag kommer att åka tillbaka till Sverige igen.


Några av de senaste Madagaskar-Instagrambilderna:




Kärlek! /ia 

Inga kommentarer: