Prostitution är ett stort problem här i Tamatave, det fick jag höra redan innan jag kom hit. Men hur stort, det visste jag inte. I tisdags fick jag reda på svaret: Trettiotretusen kvinnor är registrerade som prostituerade.
Trettiotre tusen, det är ju skit mycket!
För några år sedan var det elva tusen, så det ökar hela tiden. Det bor ca 220000 i Tamatave, så cirka en av åtta kvinnor är prostituerad. Kvinnor förresten, flickor skulle man väl snarare kalla dem. Man kan se det i stan om man är ute på kvällen, (och då får vi ju ändå inte vara utanför hamnen efter kl. 21:00 på kvällen på grund av säkerhetssjäl, så vad som händer om natten vet jag inget om, och vill nog inte veta heller....)
Men jag ser unga tjejer i korta, korta shorts som står i ett gathörn och blir klängda på av en vit medelålders man. På restauranger ser man det med, madagaskiska unga kvinnor i sällskap med äldre, överviktiga vita män. Som att man vill spy litegrann? För någon vecka sedan såg jag en tjej som såg ut att vara i tolvårsåldern äta middag med en vit man som måste varit över trettio iallafall. Jag vet ju inte säkert vad de hade för relation till varandra, men det kändes konstigt att se dem tillsammans... Men det är så det ser ut här.
Och jag kan förstå dem, kvinnorna. Vad gör inte fattigdom med en människa? Om man lever ett liv utan pengar, utan arbete, utan hopp om en bättre framtid och så lovar någon guld och gröna skogar om man gifter sig med dem och följer med till dennes hemland, den glittrande västvärlden, skulle man inte nappa?
Fick höra att en prostituerad här på två dagar tjänar ihop det man som kvinna tjänar på en månad om man har ett 'vanligt' jobb. Och då kan man väl förstå att den formen av försörjning lockar.
Ett stort problem här är att många flickor som inte går klart skolan för att de blir prostituerade istället.
Samtidigt som jag kan förstå varför kvinnorna/flickorna väljer den här vägen, kan jag knappt tänka mig något värre. Något värre än att låta min kropp utnyttjas av andra människor på det sättet. Det intimaste, att ha sex med en annan människa, att göra det till ett jobb. Att låta man efter man göra vad de behagar med din kropp. Att blotta sig naken, gång efter gång...
Vad gör det med en människa fysiskt? Det gör ju ont att ha sex om man inte är med på det själv. Hur många kan skydda sig från könssjukdomar och ofrivilliga graviditeter? Hur många blir misshandlade och slagna? Förnedrande?
Men framförallt, vad gör det med en människa psykiskt och andligt att behöva sälja sin egen kropp? Blir det ens något kvar av det som är en själv? VILL dessa kvinnor ha de här arbetet? Kan de känna kärlek och respekt inför sig själva efter att ha gått år efter år på gatan?
Jag förstår varför droganvändandet bland prostituerade är så högt, hur skulle de annars förmå sig att utsätta sig för det? Nä, jag tror knappt jag hade kunnat tänka mig något värre än att behöva sälja min egen kropp.
Ändå förstår jag dem...
Medan jag har varit här har jag läst en artikelserie, 'Brev från Liberia' av den svenska journalisten Magda Mad. Hon var en av få svenska journalister som befann sig mitt i stormens öga under ebolakrisen i Västafrika 2014-2015. Även om jag befinner mig i en helt annan del av Afrika, en del som inte drabbats av ebola, så kändes det extra påtagligt att läsa det här när jag själv befinner mig på samma kontinent.
Läs dem gärna, men en varning: det är brutalt och hårt, så om man är superkänslig kanske man inte riktigt klarar av den svarta, hemska verklighet hon beskriver. Men samtidigt: det är sant, det är verkligheten.
Ett utav de här breven ('Hon sålde sex för 18 kronor') handlar om just två flickor som är fast i prostitution och droger. Ett utdrag ur brevet/artikeln ser ut såhär:
Det är en ful och trasig värld vi lever i.
Vad gör man med den vetskapen?
Kärlek! /ia
Trettiotre tusen, det är ju skit mycket!
För några år sedan var det elva tusen, så det ökar hela tiden. Det bor ca 220000 i Tamatave, så cirka en av åtta kvinnor är prostituerad. Kvinnor förresten, flickor skulle man väl snarare kalla dem. Man kan se det i stan om man är ute på kvällen, (och då får vi ju ändå inte vara utanför hamnen efter kl. 21:00 på kvällen på grund av säkerhetssjäl, så vad som händer om natten vet jag inget om, och vill nog inte veta heller....)
Men jag ser unga tjejer i korta, korta shorts som står i ett gathörn och blir klängda på av en vit medelålders man. På restauranger ser man det med, madagaskiska unga kvinnor i sällskap med äldre, överviktiga vita män. Som att man vill spy litegrann? För någon vecka sedan såg jag en tjej som såg ut att vara i tolvårsåldern äta middag med en vit man som måste varit över trettio iallafall. Jag vet ju inte säkert vad de hade för relation till varandra, men det kändes konstigt att se dem tillsammans... Men det är så det ser ut här.
Och jag kan förstå dem, kvinnorna. Vad gör inte fattigdom med en människa? Om man lever ett liv utan pengar, utan arbete, utan hopp om en bättre framtid och så lovar någon guld och gröna skogar om man gifter sig med dem och följer med till dennes hemland, den glittrande västvärlden, skulle man inte nappa?
Fick höra att en prostituerad här på två dagar tjänar ihop det man som kvinna tjänar på en månad om man har ett 'vanligt' jobb. Och då kan man väl förstå att den formen av försörjning lockar.
Ett stort problem här är att många flickor som inte går klart skolan för att de blir prostituerade istället.
Samtidigt som jag kan förstå varför kvinnorna/flickorna väljer den här vägen, kan jag knappt tänka mig något värre. Något värre än att låta min kropp utnyttjas av andra människor på det sättet. Det intimaste, att ha sex med en annan människa, att göra det till ett jobb. Att låta man efter man göra vad de behagar med din kropp. Att blotta sig naken, gång efter gång...
Vad gör det med en människa fysiskt? Det gör ju ont att ha sex om man inte är med på det själv. Hur många kan skydda sig från könssjukdomar och ofrivilliga graviditeter? Hur många blir misshandlade och slagna? Förnedrande?
Men framförallt, vad gör det med en människa psykiskt och andligt att behöva sälja sin egen kropp? Blir det ens något kvar av det som är en själv? VILL dessa kvinnor ha de här arbetet? Kan de känna kärlek och respekt inför sig själva efter att ha gått år efter år på gatan?
Jag förstår varför droganvändandet bland prostituerade är så högt, hur skulle de annars förmå sig att utsätta sig för det? Nä, jag tror knappt jag hade kunnat tänka mig något värre än att behöva sälja min egen kropp.
Ändå förstår jag dem...
Medan jag har varit här har jag läst en artikelserie, 'Brev från Liberia' av den svenska journalisten Magda Mad. Hon var en av få svenska journalister som befann sig mitt i stormens öga under ebolakrisen i Västafrika 2014-2015. Även om jag befinner mig i en helt annan del av Afrika, en del som inte drabbats av ebola, så kändes det extra påtagligt att läsa det här när jag själv befinner mig på samma kontinent.
Läs dem gärna, men en varning: det är brutalt och hårt, så om man är superkänslig kanske man inte riktigt klarar av den svarta, hemska verklighet hon beskriver. Men samtidigt: det är sant, det är verkligheten.
Ett utav de här breven ('Hon sålde sex för 18 kronor') handlar om just två flickor som är fast i prostitution och droger. Ett utdrag ur brevet/artikeln ser ut såhär:
Det var det hon brukade göra. Räkna.
Hon räknade till ett. Det var 18 kronor. Hon räknade till två. Det var 36 kronor. Hon räknade till tre. Då hade hon kommit upp i 54 kronor.
Det var vad hon behövde för att kunna köpa en dagsdos italian white. En billigare och sämre variant av kokain.
Män betalade 18 kronor för att ligga med henne. Ett, två, tre. Det var vad hon tänkte under tiden. Sedan kunde hon suga i sig sin flykt från folien.
Behövde hon något mer den dagen. Som mat. Eller pengar till husrum. Då var hon tvungen att räkna vidare.
Det var Ashas matematik.
Det är en ful och trasig värld vi lever i.
Vad gör man med den vetskapen?
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar