En text jag skrev i juldagarna:
Den 23 december...dan före dopparedan. Det ska vara sådär magiskt sagoskimrande, eller hur? Mysigt och förväntansfullt med massa pyssel, gos, gemenskap, de sista förberedelserna....eller hur? Hela familjen med Bingolottos uppesittarkväll.
För det är ju det man ser, på Instagram, Facebook, bloggar.... det är den stämningen vi bygger upp kring hela julen: mysigt och förväntansfullt. Fastän vi alla vet att det kanske inte alltid är så för alla.
Min dan före dopparedanskväll gick till ungefär såhär:
Det började ganska bra med ett spinningpass efter jobbet, inköp av sista julklapparna och sen hem där M. lagade middag medan jag bakade hembakt matbröd att ge bort i julklapp. Brödet blev helt ok, maten jättegod och vi såg en film tillsammans medan vi käka och efter... Så långt, fine.
Sedan skulle jag baka, julgodis. Och slå in klappar... och stöka med massa olika grejer samtidigt, som jag brukar... Julgodiset, som jag aldrig bakat, men endast innehållande tre ingredienser, så det borde vara busenkelt... Men jag lyckas bränna chokladen jag skulle smälta. Givetvis, typiskt. Och har ju inte köpt med mig något extra hem.... Aja, ingen riktig katastrof so far, får väl endera gå till macken ikväll eller göra klart imorgon på förmiddagen...
I samma veva börjar jag ta diskussionen jag vet att jag kanske inte borde ta, men som man liksom inte vill ge upp hoppet om: Försöker övertala M. att fira jul med mig och min familj. Men han vill inte, jag vet ju att han inte vill och det hjälper liksom inte med lock och pock, logiska resonemang eller en massa tårar nedför mina kinder. Det är som att stånga huvudet mot en vägg och jag vet att jag måste lära mig att acceptera hans ståndpunkt... Egentligen är det väl jag som är den dumma, som tjatar så och inte låter saker vara som de är....Ändå slutar det med massa ledsenhet och gråt från min sida, såklart: julen är ju till för att delas med alla man har kär, det är ju det budskapet som tutas i oss hela tiden. Det där med julförhoppningar alltså.
Försöker rädda den där chokladen, men det är lönlöst. När jag ska slå in största paket så tar julpappret slut. Alltså? Lyckad kväll?
Så jag går till macken, 22:30 på kvällen, med rödgråtna ögon och varken godis eller klappar klara. Jag börjar ju nästan gråt-skratta när jag först inte lyckas hitta nån ny vit choklad där på macken heller. Men tillslut hittar jag två små övergivna paket vitchoklad, lite mindre mängd än vad jag tänkt mig men liiiite julgodis ska jag nog få till. Och jag och kassörskan skrattar ihop åt mina verkligen-sista-minuten inköp och hon önskar mig lycka till med det nya julbakandet.
Så står jag där igen i mitt kök. Gör det där godiset, slår in sista klapparna, röjer upp i kaoset.
Och ja, jag gråt-skrattar när jag slår in de där paketen, ensam i mitt lilla kök. Åt det tragik-komiska att det ska vara såhär, att dan före dopparedan inte alls är så glimmande romantisk, mysig, förväntansfull som det ska vara i alla sagorna. Utan att det även kan handla om förväntningar som slås i kras och brända julgodisar.
Varför skriver jag det här? För att ni ska tycka synd om mig? Näpp, den delen fixar jag så bra själv! Nä, det skrivs av två anledningar: den ena (det ledsna och gråtiga) är att visa att det finns en annan bild av julen som inte handlar om att allt är perfekt, magiskt, underbart. När jag var liten var jularna ofta jobbiga för att mamma och pappa alltid lyckades styra upp sina bråk just då.
Nu gråter jag för att jag inte kan dela julen med han jag helst hade velat delat allt i livet med. Att jag inte kan vara med dem jag tycker mest om, samtidigt, på julen. Och jag vill visa upp den bilden som en motvikt till allt det glittrande, för jag VET att det är många andra som inte ser julen som den ultimata glädjehögtiden. Men vem vågar visa det? Det talas inte så högt om det.
den andra anledningen, (det skrattiga) : Det behöver inte vara så perfekt. Att jag, vi, har det bra ändå. Det är inte hela världen om inte julafton är perfekt. Jag har det så bra ändå och jag är tacksam för det. Många barn har föräldrar som super på julafton, och jag har aldrig behövt uppleva det och det är jag tacksam för. Andra är ensamma och har ingen familj alls. Vissa har misst sina barn och därmed helt förlorat anledningen och glädjen med att fira jul.
I andra länder är det krig och människor har inte mat på bordet.
Folk firar jul med sina nära och kära döenden i cancer.
Jag upplever inget sånt just nu. Och därför är jag glad ändå, även fast julen inte är så förväntansfull och perfekt.
Den enda bilden på mig som fanns med i kameran efter julfotandet. Den kanske talar för sig själv:
Och såhär i efterhand: Julen var bra, det var den absolut. Jag hade trevligt hemma hos mina föräldrar tillsammans med syster och familj. Men att julafton automatiskt skulle vara den lyckligaste dagen på året som man kan föreställa sig om man kollar i sociala medier? Nä, det håller jag inte med om.
Den 23 december...dan före dopparedan. Det ska vara sådär magiskt sagoskimrande, eller hur? Mysigt och förväntansfullt med massa pyssel, gos, gemenskap, de sista förberedelserna....eller hur? Hela familjen med Bingolottos uppesittarkväll.
För det är ju det man ser, på Instagram, Facebook, bloggar.... det är den stämningen vi bygger upp kring hela julen: mysigt och förväntansfullt. Fastän vi alla vet att det kanske inte alltid är så för alla.
Min dan före dopparedanskväll gick till ungefär såhär:
Det började ganska bra med ett spinningpass efter jobbet, inköp av sista julklapparna och sen hem där M. lagade middag medan jag bakade hembakt matbröd att ge bort i julklapp. Brödet blev helt ok, maten jättegod och vi såg en film tillsammans medan vi käka och efter... Så långt, fine.
Sedan skulle jag baka, julgodis. Och slå in klappar... och stöka med massa olika grejer samtidigt, som jag brukar... Julgodiset, som jag aldrig bakat, men endast innehållande tre ingredienser, så det borde vara busenkelt... Men jag lyckas bränna chokladen jag skulle smälta. Givetvis, typiskt. Och har ju inte köpt med mig något extra hem.... Aja, ingen riktig katastrof so far, får väl endera gå till macken ikväll eller göra klart imorgon på förmiddagen...
I samma veva börjar jag ta diskussionen jag vet att jag kanske inte borde ta, men som man liksom inte vill ge upp hoppet om: Försöker övertala M. att fira jul med mig och min familj. Men han vill inte, jag vet ju att han inte vill och det hjälper liksom inte med lock och pock, logiska resonemang eller en massa tårar nedför mina kinder. Det är som att stånga huvudet mot en vägg och jag vet att jag måste lära mig att acceptera hans ståndpunkt... Egentligen är det väl jag som är den dumma, som tjatar så och inte låter saker vara som de är....Ändå slutar det med massa ledsenhet och gråt från min sida, såklart: julen är ju till för att delas med alla man har kär, det är ju det budskapet som tutas i oss hela tiden. Det där med julförhoppningar alltså.
Försöker rädda den där chokladen, men det är lönlöst. När jag ska slå in största paket så tar julpappret slut. Alltså? Lyckad kväll?
Så jag går till macken, 22:30 på kvällen, med rödgråtna ögon och varken godis eller klappar klara. Jag börjar ju nästan gråt-skratta när jag först inte lyckas hitta nån ny vit choklad där på macken heller. Men tillslut hittar jag två små övergivna paket vitchoklad, lite mindre mängd än vad jag tänkt mig men liiiite julgodis ska jag nog få till. Och jag och kassörskan skrattar ihop åt mina verkligen-sista-minuten inköp och hon önskar mig lycka till med det nya julbakandet.
Så står jag där igen i mitt kök. Gör det där godiset, slår in sista klapparna, röjer upp i kaoset.
Och ja, jag gråt-skrattar när jag slår in de där paketen, ensam i mitt lilla kök. Åt det tragik-komiska att det ska vara såhär, att dan före dopparedan inte alls är så glimmande romantisk, mysig, förväntansfull som det ska vara i alla sagorna. Utan att det även kan handla om förväntningar som slås i kras och brända julgodisar.
Varför skriver jag det här? För att ni ska tycka synd om mig? Näpp, den delen fixar jag så bra själv! Nä, det skrivs av två anledningar: den ena (det ledsna och gråtiga) är att visa att det finns en annan bild av julen som inte handlar om att allt är perfekt, magiskt, underbart. När jag var liten var jularna ofta jobbiga för att mamma och pappa alltid lyckades styra upp sina bråk just då.
Nu gråter jag för att jag inte kan dela julen med han jag helst hade velat delat allt i livet med. Att jag inte kan vara med dem jag tycker mest om, samtidigt, på julen. Och jag vill visa upp den bilden som en motvikt till allt det glittrande, för jag VET att det är många andra som inte ser julen som den ultimata glädjehögtiden. Men vem vågar visa det? Det talas inte så högt om det.
den andra anledningen, (det skrattiga) : Det behöver inte vara så perfekt. Att jag, vi, har det bra ändå. Det är inte hela världen om inte julafton är perfekt. Jag har det så bra ändå och jag är tacksam för det. Många barn har föräldrar som super på julafton, och jag har aldrig behövt uppleva det och det är jag tacksam för. Andra är ensamma och har ingen familj alls. Vissa har misst sina barn och därmed helt förlorat anledningen och glädjen med att fira jul.
I andra länder är det krig och människor har inte mat på bordet.
Folk firar jul med sina nära och kära döenden i cancer.
Jag upplever inget sånt just nu. Och därför är jag glad ändå, även fast julen inte är så förväntansfull och perfekt.
Den enda bilden på mig som fanns med i kameran efter julfotandet. Den kanske talar för sig själv:
Och såhär i efterhand: Julen var bra, det var den absolut. Jag hade trevligt hemma hos mina föräldrar tillsammans med syster och familj. Men att julafton automatiskt skulle vara den lyckligaste dagen på året som man kan föreställa sig om man kollar i sociala medier? Nä, det håller jag inte med om.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar